Jag finns

JAG FINNS; Maja-Maria Henriksson

Det här är en riktigt otäck bok. Inte otäck som i galna massmördare, blodtörstiga vampyrer och andra hemskheter. Den här boken är otäck för att den baseras på en sann berättelse. Romanen är delvis självbiografisk och det är hemskt att läsa om hur Johanna, som huvudpersonen i boken heter, har det. Både i skolan och hemma.

Vuxenvärlden sviker något alldeles katastrofalt. I skolan utsätts Johanna för fysisk och psykisk misshandel av två killar i klassen. Riktigt allvarlig misshandel, det är brännmärken av cigaretter, sparkar, slag och fruktansvärd förnedring. Lärarna blundar för vad som verkar vara helt uppenbart för alla på skolan. De vill inte, vågar inte, eller kanske helt enkelt inte kan, ta tag i situationen. Det är en lärare som verkar försöka lite halvhjärtat. Samma lärare som också till slut, när det har gått på tok för långt, hävdar gentemot sina kollegor att något måste göras.

Hemma är det mamman som slår och hånar. En mamma som verkar ha svåra psykiska problem själv. Man undrar hur hemförhållandena kunnat hållas hemliga så länge. Det finns en mormor och en morfar någonstans i utkanten, och man undrar över dem. Har de inte märkt vad som försiggår? Eller vet de och väljer att låtsas som om det regnar de också?

Hur som helst så är det väldigt stark läsning och jag tycker nästan att det krävs en diskussion efteråt, för att få ventilera alla frågor som uppstår om hur sådant här kan hända. Åtminstone om det är elever på senaredelen som läser. Är man yngre ska man vänta med att läsa den här boken. Själv är jag glad att jag läste den, till slut. Jag tvekade länge för jag visste att det skulle bli jobbigt. Men lika jobbigt som det är att läsa om Johannas liv, lika viktigt är det att så många som möjligt läser om det. Så att man kan, vågar och orkar reagera om man träffar på någon Johanna i verkliga livet.