Frost

Titel; Feber
Författare; Maggie Stiefvater
Förlag B Wahlström

Feber är den, av många, hett efterlängtade uppföljaren till Frost. Försöket att få Sam att behålla sin människoskepnad har lyckats, och Grace borde vara överlycklig. Naturligtvis så är hon glad för detta, men samtidigt är det annat i tillvaron som stör. Hon har, för kanske första gången i sitt sjuttonåriga liv, hamnat på kollisionskurs med sina föräldrar, och det verkar inte som om de hittar en väg att kommunicera med varandra. Det är bara bom stopp.

Konflikten handlar om Sam, som föräldrarna anser har dåligt inflytande över Grace, de vill inte att de ses så ofta som de gör. Och då är de inte ens medvetna om att Sam faktiskt tillbringar i stort sett alla nätter i Grace rum. De har helt enkelt bestämt sig för att inte tycka om Sam. Från att ha varit mer eller mindre ointresserade av hur Grace tillbringar sin tid så ska de plötsligt ha koll på allt hon gör och med vem hon gör det. Tidigare har det ju snarast varit så att föräldrarna varit frånvarande och att Grace fått tillbringa många kvällar hemma i huset helt ensam.

Sedan är Grace själv inte frisk. Hon drabbas av hög feber, illamående och näsblod. Både hon, Sam och kompisen Isabel, är nog på det klara med att det har någonting med vargarna att göra, men Sam och Grace vill nog inte riktigt erkänna det ens för sig själva.

Sam är oerhört lättad över att han får behålla sin mänskliga form. Detta är vad han drömt om, att få vara med Grace och att kunna utveckla sin sång och sitt låtskrivande, att leva ett lugnt och normalt liv. Komma tillrätta med sina hemska barndomsminnen och se till att göra vad han kan för flocken.. Allt borde vara bra. Samtidigt känner han ett enormt ansvar nu när Beck har antagit en permanent vargskepnad. Sam är också förbryllad över varför Beck har valt att förvandla några av de nya flockmedlemmarna. Han kan inte förstå anledningen till att sångaren i bandet Narkotika ska tillhöra vargfamiljen. Han hoppas att Beck har haft någon särskild anledning till sitt beslut och han hoppas att Beck tagit rätt beslut. I slutet av boken anar man att Beck faktiskt hade en plan med att förvandla Cole, det var inte helt solklart men jag tror att vi får en förklaring i trean när (hoppas det blir hyfsat snart!!!) den kommer.

Jag tycker absolut att tvåan höll måttet. Jag var lite rädd för att det skulle kännas som en upprepning och att handlingen inte skulle föras tillräckligt framåt, samt att karaktärerna inte skulle hålla måttet. Men, som sagt, jag tycker den håller och efter den fruktansvärda cliffhangern på slutet så ser jag mycket fram emot trean!

Framförallt så gillar jag den där lågmälda torra humorn som kommer fram då och då, som när Sam efter att ha frusit sig halvt fördärvad ute i sin bil i väntan på att kunna smyga in i Grace’s rum säger någonting i stil med att ”Vi borde kanske fundera över att byta livsstil. En annan bra sak i tvåan är att karaktärerna djupnar något. Man lär känna Sam och Grace bättre, och likadant är det med Isabel, som tar ganska stor plats i boken.

Jag kommer ihåg att jag var väldigt tveksam innan jag läste Frost. Efter Twilight-böckerna och andra vampyrböcker tänkte jag; Herregud varulvar, nej det orkar jag inte med….Men det gjorde jag och jag tyckte om den, tyckte den kändes fräsch och inte alls som något som skrivits i kölvattnet av succén med Twilight. Jag fick samma känsla nu. Det här känns fräscht och lite annorlunda. En annan fördel, om man nu ska jämföra med twilight, är att böckerna inte alls är lika tjocka, Man får inte någon känsla av att det är med en massa ovidkommande information enbart som utfyllnad.

Nu ska jag ta och ta reda på om trean kommit ut på engelska och om det finns någon information om när den kommer på svenska!

Tillägg; Den ska tydligen komma i juli 2011 på engelska...Då blir det nog att läsa trean på engelska, för jag tror inte jag har lust att vänta längre än så.

Inläggget är även publicerat på Bibliotekskatten

Jag skulle så gärna vilja veta vad som hände

Titel; Fråga Alice
Författare; Anonym

Förlag; Tiden
Jag har tänkt läsa den här boken så många gånger, men det har inte blivit av förrän nu. Det var egentligen så att jag när jag letade efter ungdomsböcker där det förekommer ett drogmissbruk, för ett projekt med sjuorna, som jag kom att tänka på Fråga Alice.

Den är skriven i dagboksform och vi får lära känna Alice och hennes familj, vänner, ovänner, etc enbart via Alice egna dagboksanteckningar. Det är en stark berättelse, och min enda invändning egentligen är väl att den kan kännas lite gammal för dagens trettonåringar att läsa. Den har ju några år på nacken. Jag tror att första svenska upplagan kom ut 1979 och originalet på engelska 1971. Samtidigt tror jag igenkänningsfaktorn kan vara hög ändå. De typiska tankarna som kommer under tonåren, all oro, alla känslor, de är i mångt och mycket det samma nu som då.

En sak som slog mig när jag läste var att det går så ruskigt fort för Alice att bli helt fast i ett drogberoende. Man får en känsla av att det nästan går från ena dagen till den den andra. Detta kan nog göra att en del läsare har svårt att tro på berättelsen, man kan få en känsla av att det är lite konstruerat, vilket jag inte läst någonting om att det skulle vara.

Under läsningen så märkte jag att jag fick upp en bild av en annan bok i tankarna hela tiden, och efter ett tag kom jag på att det var Till minnet av Mari som spökade för mig. Den kom ut 1981, så jag var i 15 årsåldern någonstans när jag läste den och jag kommer ihåg att den drabbade mig totalt. Det är Maris dagboksanteckningar som samlats, blandat med återgivna samtal med mamman Mariann, samt Marianns egna dagboksanteckningar för tiden precis efter Maris självmord.

Jag tror att likheten mellan dessa båda böcker är att man får en känsla av att tjejerna, fast att de är så unga, är så kloka. De resonerar och spekulerar om allt mellan himmel och jord och verkar så väldigt mogna, mitt i all ångest och oro.

Obs! Spoilervarning!

I och med att författaren till Fråga Alice hittas död bara några veckor efter det att hon skrev den sista dagboksanteckningen så känns det så oavslutat på något vis. Det framgår inte om man  i efterhand fått reda på om det var en avsiktlig överdos, eller ens om hon tagit några droger alls eller om det faktiskt var någonting annat. Något inte organ kanske sa stopp helt enkelt efter allt kroppen blivit utsatt för? Som läsare så tror man ju strax före slutet av boken att det kommer att ordna upp sig till slut. Familjen har stöttat hela vägen och gör det fortfarande, vistelsen på beandlingshemmet är över, skolan väntar och det finns också en eventuell pojkvän med i bilden. Så, man undrar, vad gick snett? Sorgligt är det, och en mycket läsvärd bok. Hoppas att några av sjuorna nappar på den.

Detta inlägg har även publicerats på Bibliotekskatten

Farsta fritt fall

Titel; Farsta fritt fall
Författare; Ulrika Lidbo

Förlag; Alfabeta
Efter pappans, som är polis, hjärtinfarkt flyttar Henrika och hennes familj från Lund till Farsta. Pappan som inte kan arbeta på samma sätt som tidigare blir erbjuden en skrivbordstjänst i Farsta som han tackar ja till . Hellre än att gå i förtidspension, som han absolut inte kan tänka sig.

Mamman reser mycket i jobbet och är sällan hemma. När hon kommer hem har hon fina presenter med sig till Henrika. Fina presenter men ingen tid över för att lägga märke till att Henrika inte fixar det här med flytten särskilt bra. Dels tar hon ett alltför stort ansvar för pappan eftersom mamman sällan är hemma, dels kommer hon inte in i nya klassen över huvud taget. Allt är så annorlunda mot hur det var i Lund. Hon vet inte hur hon ska bete sig, vad hon ska säga eller vad hon ska ha på sig för kläder. Allt blir bara helt fel.

I ett programöverskridande projekt blir Henrika och Mira hopsatta att arbeta i en grupp. Det går inget vidare. De är varandras motsatser. Mira bor med en alkoholiserad, tablettmissbrukande mamma i en liten lägenhet vid Farsta centrum. Hon hänger med andra i samma utsatta situation och har nog provat det mesta när det gäller droger. Vad som gör dem lite lika ändå är att de båda tar stort ansvar för en förälder, fast med helt olika förutsättningar. De vet egentligen ingenting alls om varandra, varje möte slutar mer eller mindre i katastrof. Mira vräker ur sig någonting dumt som hon sedan ångrar och Henrika bara sluter sig och säger ingenting alls.

Det känns ändå som om det är Mira som till slut blir drivande i det att de faktiskt till viss del hittar fram till varandra. Mira som bestämt sig för att faktiskt gå till skolan, att lägga av med sprit och droger. Att faktiskt försöka ordna upp sin tillvaro så gott det går. När sedan mamman beslutar sig för att göra ett försök hon också så anar man en ljusning.

Henrika genomgår också en förändring. Hon sätter på något vis stopp för att alltid vara artig och trevlig, att acceptera pappans sätt gentemot henne. Det här med att han fortfarande behandlar henne på samma sätt, pratar med henne på samma vis, som han gjorde för fem år sedan.

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken. Jag gillade Ulrika Lidbo's debut; Decembergatans hungriga andar också, men den här är, tycker jag, bättre. Ulrika Lidbo skriver med ett språk som känns äkta. Det låter inte ett dugg konstruerat, något som är viktigt i all ungdomslitteratur. Det finns också ansvarstagande vuxna, vuxna som faktiskt bryr sig. De kanske inte syns så värst tydligt, men de finns där i alla fall. Detta är annars något man ofta saknar i barn- och ungdsböcker. Vettiga vuxna. De flesta vuxna verkar vara helt egotrippade och totalt ansvarslösa och inte märka någonitng av vad som händer med barnen eller ungdomarna i deras närhet. Man kan bli lite trött på dumma vuxna. Nu är väl detta fenomen i och för sig mest synligt i barnböcker och inte lika tydligt inom ungdomslitteraturen.

Jag gillar verkligen de här båda tjejerna som är så starka båda två, fast på olika sätt. Jag vill veta hur det går för dem. Jag vill ha en fortsättning! Jag vill veta om Henrika kan stå emot, om hon orkar att göra det hon innerst inne vet är rätt. Om hon orkar att inte välja det enkla, bara för att hon är så trött på att vara oskulden, tönten och trött på att inte vara en av de andra. Jag hoppas hon orkar vänta på de där andra kompisarna som säkert kommer att dyka upp om hon har lite tålamod. De där kompisarna som hon kan känna sig hemma med, där hon inte behöver känna sig så fel hela tiden.

Och hur ska det gå för Mira? Mira som envetet bestämt sig för att bryta med det gamla, som till slut har förstått att hon faktiskt ser dåligt, tagit mod till sig och och gått till optikern och fått glasögon. Ingen vuxen har över huvud taget brytt sig så pass mycket att de har förstått att hon har dålig syn. Ja,det skulle vara fint med en fortsättning!

Detta inlägg är även publicerat på Bibliotekskatten

Ränderna går aldrig ur

Titel; Ränderna går aldrig ur
Författare; Agnes Hellström
Förlag; Forum

I Ränderna går aldrig ur träffar vi Elin som ska börja på Sigtuna internatskola. Man kan säga att det är något av en familjetradition. Elins mamma gick där hon också, i kungens klass. Trots detta så har mamman aldrig propsat på att Elin ska följa i hennes fotspår. Tvärtom, så verkar det som om hon vill hålla Elin borta från sin sida av släkten och dess traditioner och vanor och kanske framförallt ifrån deras sätt att tänka och behandla människor de inte riktigt anser spelar i samma liga som de själva, så mycket det bara går. Vilket så klart bidrar till raka motsatsen.

Elin vill väldigt gärna hälsa på hos mormor i fina villan utanför Stockholm, och vill väldigt gärna känna att hon tillhör det övre skiktet i samhället. Hon känner sig utanför då hennes mamma inte umgås med övriga släkten. Utanför, osäker och lite mindre värd. Osäker och splittrad eftersom hon inte riktigt känner sig hemma någonstans. Inte i de finare salongerna eftersom hon inte fått den uppfostran som krävs för att veta hur man ska bete sig i sådana sammanhang, men inte heller i lilla samhället Gimo där hon är uppväxt. Hon har hela tiden haft, om inte ena benet så i alla fall en fot, i mammans familjs överklassmiljöer.

Elins pappa dog tidigt så det har länge bara varit Elin och mamman. Efter lite övertalning från Elins mormor, som absolut är för att Elin ska börja på Sigtuna, ger mamman med sig. Till en början är allt frid och fröjd. Elin känner att hon har hittat hem. Hon trivs med reglerna och tycker skolans traditioner är helt OK, till och med lite gulliga.

Men, efter ett tag börjar hon känna sig kluven till hierarkin på skolan. Det är allt annat än rättvist och hets efter pengar, bra betyg och att umgås i rätt kretsar är det enda som egentligen räknas. Elins uppväxt med mammans avståndstagande från sin familj har satt sina spår och Elin ifrågasätter mer än vad som anses OK.


På ett sätt är det lätt att förstå Elins fascination inför livet på Sigtuna. Internatskolemiljöer har ett lätt romantiskt skimmer över sig. Åtminstone på lite avstånd. Antagligen inte fullt så starkt om man måste uppleva det på nära håll.

Jag reagerar lite på att Elins protester blir lite tama. Först protesterar hon lite lagom mycket mot mamman som inte vill ha henne på Sigtuna. Hon reagerar negativt på det samhälle där hon växte upp. Ser inskränktheten och vill bort. Sedan protesterar hon lite lagom mot Sigtuna och allt vad den världen står för. Det känns, tycker jag, inte helt övertygande åt något håll. Det kanske helt enkelt är så att jag inte lyckades komma Elin inpå livet. Jag tycker inte jag lärde känna henne tillräckligt. Som om hon befann sig lite i en bubbla. En bubbla som kanske hade behövt spricka för att det skulle kännas mer angeläget.

Airhead

Titel; Airhead
Författare; Meg Cabot
Förlag; Rabén & Sjögren

AIRHEAD: Meg Cabot


Det är är första delen i serien om Emerson Watts. Em är en ganska vanlig, om än kanske ovanligt lite intresserad av mode och utseende, tjej. Hon föredrar dataspel tillsammans med bästa vännen (som hon också är hemligt förälskad i)

Lillasyster Frida däremot vet vad som gäller i modevärlden. Hon har stenkoll och tycker det är inte så lite pinsamt med Em, som klassas som en av töntarna av de riktigt populära tjejerna på skolan.

Trots att det kanske är en ganska lättläst bok, lite chick lit för ungdomar med alla de rätta ingredienserna, så känns upplägget väldigt tänkvärt. Det finns mycket att diskutera i boken. Etik och moral, organdonationer, utseendefixering och modeindustrins hela lockelse för barn och unga . Bland annat.

Em går under högljudda protester tillsammans med bästa vännen och Frida (som förkläde) till ett stort shoppingcentra i staden för att lillasyster vill vara med på skivsignering av en av de allra hetaste artisterna inom sing/song writers. Till signeringen kommer också Nikki, varukedjans stora ungdomsprofil, som precis skrivit på kontrakt för firman på lång tid framöver.

När Em rusar fram för att rädda sin lillasyster då en vajer släpper i taket, får hon en stor platt tv över sig och tuppar av. När hon vaknar igen har det gått över en månad och hon förstår att någonting är fruktansvärt fel när hon inte känner igen sin egen kropp.

Det här är en lättläst bok, man svischar igenom sidorna och det kanske är bra att ha del två i närheten då man är klar med ettan. I alla fall jag är nyfiken på hur fortsättningen följer. Framförallt på Em’s misstankar om att hon är bevakad och avlyssnad av det stora företaget hon är anställd hos. Men också på hur hon ska klara av den stora omställning som det innebär att ha gått ifrån totalt befriad ifrån allt intresse för mode och smink till en ungdomsmodell som måste arbeta hårt för brödfödan och samtidigt ha koll på vad som gäller i en värld där hon känner sig totalt vilse.

Synvilla

SYNVILLA; Karina Berg Johansson


Klassen ska snart sluta nian och är på väg till Gotland på en sista gemensam klassresa. Samuel är med ombord med sin kniv omsorgsfullt gömd i fickan. Hans plan är att åka med till Gotland, men att inte vara med tillbaka när färjan lägger till.

Samuel har alltid känt att han inte riktigt passar in. Han har alltid känt sig udda, utanför och annorlunda. Även som riktigt liten när mamman, som nu är död, levde ville han inte ha särskilt mycket med andra människor att göra. Till mammans bestörtning så klart. De flesta föräldrar vill nog att deras barn inte ska befinna sig särskilt långt utanför normen för hur man ska vara. Lite speciell är bra, men inte för mycket!

Även om Samuel alltid är ensam har han full koll på sina klasskompisar. Eller det tror han att han har i alla fall. Kanske är saker och ting inte alltid riktigt som han tror. Kanske det är en synvilla.

Med på resan är också Emelie, Samuels stora och enda kärlek, och hennes pojkvän Lukas. Det är svårt för Samuel att tycka illa om Lukas. Hur gärna han än vill så går det inte riktigt. Nicholas däremot, där har Samuel inga problem alls med sitt hat. Nicholas som alltid är mycket noga med att hålla med lärarna och andra vuxna, men så snart de vänder ryggen till blir till någon helt annan.

En vuxen som verkar vara på väg att se igenom Nicholas är Ika, Emelies mamma, som är med på resan som förälder. Hon kan inte riktigt sätta fingret på det, men någonting stör henne. Likadant som det stör henne att lärarna verkar ha gett upp hoppet om Samuel. I deras ögon är han helt enkelt ett hopplöst fall, ingen man ska ägna en massa energi åt. Han var konstig redan innan mamman dog, menar de. Till och med hans egen mamma tyckte han var konstig. Nä, man får vara glad så länge han inte hittar på något riktigt idiotiskt under resan.

Jag blir väldigt nyfiken på flera av personerna i den här boken, och hade velat få veta mer. Samuel så klart, men också till exempel Ika och Emelie. Vad är det som har hänt, som gjort att de har så svårt att förlåta varandra? Är det så enkelt som att Ika tar så mycket plats bara genom att vara som hon är att hon inte märker att Emelie finns? Många av karaktärerna skulle kunna utvecklas mycket mer, men då skulle det så klart bli en mycket längre roman!

Jag tycker om den här boken. Den är ganska lågmäld även om den tar upp fruktansvärt jobbiga saker. Den är sorglig, och slutet tror jag man kan tycka väldigt olika om. Det ska bli spännande att se om författaren kommer ut med fler böcker.

Fatta eld

FATTA ELD; Suzanne Collins

Nu är jag klar med Fatta eld, och jag känner ett väldigt starkt behov av att få tag på ett exemplar av Revolt fort, fort, fort! Fatta eld är, tycker jag, t o m bättre än Hungerspelen. Jag är glad att jag väntade så här länge med att läsa 2an, för då kan man ju gå direkt på 3an.

Det slutar med en riktig cliff hanger, och tankarna virvlar runt i mitt huvud. Man vill verkligen inte att det ska hända någon av personerna man lärt känna något ont. Boken är grymt spännande från första stund, och Suzanne collins har ett språk som bara flyger fram. Trots att det händer saker hela tiden, känns det inte som om det blir för mycket. Man vill bara ha mer!

Scenen med härmskrikorna inne på arenan är helt fantastisk. Så utstuderat grymt och elakt. Man lider med deltagarna.

Jag pratade med en av mina kollegor häromdagen, och vi var rörande överens om att det här är böcker man skulle vilja ha skrivit själv...

Återkommer så snart jag fått tag på Revolt...

Nyckelbarnen

NYCKELBARNEN; Sara Kadefors


I den här boken träffar vi Siri, och hennes klasskompisar Leo,Linn och Nizar. De bor i samma trappuppgång men är i början av boken egentligen inte kompisar. Även om de går i samma klass är de inte alls intresserade av att lära känna varandra.
Leo anses vara stökig, han är högljudd och har svårt att sitta still, hamnar ofta i bråk. Siri tycker att Linn inte alls är hennes stil, Linn klär sig i rosa och vill verka äldre än vad hon är.

Nu hamnar de alla tre i samma sits när fritidsklubben stänger igen och de inte har någonstans att ta vägen efter skolan. Det är flera timmar varje eftermiddag innan någon av Siris föräldrar kommer hem, och Siri trivs inte alls med detta. Hon vill inte var ensam, Hon vill inte komma hem till en tom, stor och tyst lägenhet. Som hon själv uttrycker det när hon får reda på att Leos föräldrars hundar är hos sin dagmatte tills föräldrarna slutar jobbet, medan Leo är hemma ensam; ”Det är orättvist! Utbrast jag. Jag vill också ha en sån!”

Siri tycker också att det verkar vara något underligt med föräldrarna. De reser båda mycket i tjänsten, men nu är de nästan aldrig hemma samtidigt. Ännu konstigare blir det när Siri ser sin mamma på stan. När mamman egentligen ska vara i Japan på affärsresa.

Det är många vuxna som sviker i den här boken, även om man som läsare förstår att allt inte så svart eller vitt som det verkar för Siri och hennes kompisar i boken, när exempelvis fröken ger sig på och hackar på Leo hela tiden, även när det inte är hans fel. Eller rektorn som inte lyssnar. Eller Linns mamma som ibland glömmer bort att hon har två döttrar att ta hand om.

Kompisarna bestämmer sig för att säga ifrån, att liksom rädda Leo från den oförstående vuxenvärlden. Lite lätt först genom att hitta på saker som gör livet besvärligt för de vuxna i deras närhet. Sedan mer och mer tills de inte riktigt kan hantera situationen. Det blir som en snöbollseffekt. Till slut krävs det verkligt mod av något av barnen, att våga säga ifrån gentemot kompisarna för att få det hela att sluta. Eller att någon vuxen är lite ihärdig och lyssnar och går till botten med vad som egentligen har hänt.

Jag reagerar vid flera tillfällen i boken på att språket känns lite för svårt, lite för vuxet för dem boken är tänkt för. Uttryck som exempelvis ”Med största sannolikhet hade vi blivit avslöjade”, ”Som två ståndaktiga tennsoldater stod vi framför henne, allvarliga och stolta” eller ”Det irriterade mig. Fanns det en outtalad regel om att barn bara får existera i grupp på hamburgeställen?” känns lite ansträngt och krystat när personen som berättar är 11 år.

Samtidigt kan jag tycka att det är bra, för jag tror inte det bara är 10 eller 11 åringar som kommer att läsa den här boken, utan 12 och kanske 13 åringar. Det är alltid svårt att få barn/ungdomar att läsa böcker där huvudpersonerna är yngre än de själva. Helst ska de vara ganska många år äldre, vilket kan vara lite problematiskt.

En sak till som jag reagerade på var titeln. Nyckelbarnen. Jag frågade sjuorna på skolan där jag arbetar, och inte en enda av dem hade en aning om vad det betyder. Känns som ett lite föråldrat uttryck. Sedan kan ju titeln även syfta på en händelse i boken som har med nycklar att göra, men det känns lite långsökt att de unga läsarna ska tänka så.

Förutom att det, som i ganska många barn/ungdomsböcker, finns en hel hop med dumma vuxna och knappt en enda vettig, så tycker jag mycket om själva historien. Vardaglig men ändå spännande, och jag känner verkligen med Siri när hon tycker att det börjar gå för långt, men ändå inte har kraft eller förmåga att få ett slut på det.

Radhusdisco

RADHUSDISCO; Morgan Larsson


Det här är Morgan Larssons debut. En barn och ungdomsskildring som utspelar sig i Trollhättan, staden där alla vägar bär till Saab.

Boken är indelad i tre delar; lågstadiet, mellanstadiet och högstadiet. Vi får följa Morgan från först dagen i ettan tills han går sin sista dag i nian och det allra sista sommarlovet tar sin början.

Morgan är en kille som tänker mycket. Han klurar och funderar. Säkert för mycket ibland, vilket gör att han går omkring och oroar sig för en del saker som killar i hans ålder egentligen inte behöver tänka så mycket på. Jag föreställer mig att han har haft lite ont i magen en del nätter under sin uppväxt, när han antingen tror att något hemskt ska hända på grund av något han gjort eller sagt eller för att han grubblar på livets stora gåtor och orättvisor.

Det här är ingen mörk historia. Morgan är en kille som trivs med livet. Mamma, pappa och småsyrror är snälla, kompisar har han, och det går bra i skolan. Igenkänningsfaktorn är mycket hög! Jag är några år äldre än Morgan Larsson, men känner igen mig massor, och jag tror det är ännu mer så med manliga läsare.

Jag satt med ett leende på läpparna mest hela tiden när jag läste den här boken. Språket är fint och känns helt naturligt. Jag är helt fascinerad över alla minnen som kom forsande över mig när man läste om låtar, kläder och företeelser i största allmänhet. Jag känner mig i allmänhet inte särskilt gammal, men när man läser det här så inser man att det gått en del år sedan man själv gick ur nian!

Sorgfjäril

SORGFJÄRIL; Ingelin Angerborn


Det här är, tycker jag, en riktig liten pärla!

Sorgfjäril handlar om Alice som tillsammans med sin familj precis har flyttat långt bort ifrån staden där hon bott i hela sitt liv. De har flyttat bort ifrån skola, kompisar och pojkvännen (?) Leo. Ja, bort ifrån allt självklart och hemtamt.

Alice är inte glad inför flytten. Hon vill absolut inte flytta. Och framförallt så vill hon inte flytta långt ut på landet till ett gammalt renoveringsobjekt till kråkslott där varken mobil, Internet eller vanlig tv fungerar som det ska.

Men, Mamman och hennes nya man Peter, är eld och lågor. Bort från stan! Stort härligt hus med stor ännu härligare trädgård! Livskvalitet! Barnen har inte så mycket att sätta emot. Alice har en lillebror som heter Emanuel, men kallar sig själv för Manel. Manuel är annorlunda, man får aldrig reda på egentligen, varför Emanuel är annorlunda, men det är han. Lite långsammare än sina jämnåriga. Förhållandet mellan Alice och hennes bror är väldigt fint beskrivet. Även om man kan ana och förstå att Alice ibland tycker det är lite jobbigt med Emanuel, som alltid kräver tillsyn, aldrig kan lämnas ensam, eftersom de då är rädda för att han ska försvinna, så älskar Alice verkligen sin lillebror. Hon är fantastisk med honom, ansvarstagande med världens tålamod.

Bland det första som händer när de kommer fram till deras nya hus är att Alice får syn på en fjäril. Hon har aldrig sett en sådan fjäril tidigare och hon blir nyfiken på vad det är för sort.

Den här fjärilen fortsätter att dyka upp med jämna mellanrum, samtidigt som det verkar som om Emanuel ibland fastnar med blicken på något de andra inte kan se. De brukar säga att han har sina tankeglapp.

Undan för undan så får Alice reda på att något hemskt har hänt i deras hus för länge sedan. Huset kallas i byn för Spanska slottet eftersom han som byggde huset hade en spansk fru. Det hände en hemsk olycka med deras barn, och ingen vill riktigt tala om exakt vad som hände. Ingen vill egentligen prata om huset över huvudtaget.

En dag när Alice sitter med webbkameran och chattar med Leo undrar han vem tjejen som står bakom Alice i hennes rum är. Problemet är bara att Alice är ensam i rummet…Plötsligt slocknar alla lampor, datorn dör och Alice blir livrädd. Vad är det som händer?

Riktigt spännande blir det, och Alice och Emanuels historia vävs in i den historia som tillhör de barn som levde i huset då för längesedan, när huset fick namnet Spanska slottet.

Kram från alice

KRAM FRÅN ALICE; Suzanne LaFleur


När boken börjar så är Alice ensam hemma. Man förstår tidigt att någonting hemskt har hänt. Hon måste klara sig själv, maten börjar ta slut och hon måsta handla. Det är stökigt i huset och hon är orolig att någon ska komma på besök. Vad ska hon säga då? Tänk om någon av tanterna som brukade komma då i början, kommer tillbaka? Och var är hennes mamma?

Tillslut, efter ett par tre dagar kanske kommer Alice mormor till huset. Hon förstår direkt att allt inte står rätt till och tar med sig Alice hem till sig. Man förstår att Alice är ledsen, rädd och känner sig sviken av sin mamma, men det tar ett tag innan man får klart för sig vad det egentligen är som har hänt. Man får vissa bitar här och där.

Alice blir i alla fall kvar där hos mormodern hela sommarlovet, och ända fram tills det att skolan ska börja. Det blir så att hon börjar i en ny skola och börjar så smått känna sig hemma här, hon finner sig tillrätta. Hon får en bästa kompis i Bridget som bor i huset bredvid mormodern. Hon får bra kontakt med kuratorn på skolan. Men, hela tiden finns mamman med i bakgrunden. Varför kommer hon inte tillbaka? Är hon arg på Alice? Har Alice gjort något fel? Ibland längtar Alice helt förtvivlat efter sin mamma och ibland vill hon aldrig mer träffa henne.

Alice mår bra av mormoderns rutiner. Hjälpa till i trädgården, göra läxor, skriva ned sina tankar som kuratorn ber henne att göra. Alice mår också väldigt bra av att umgås med Bridgets familj, de tar sig an henne och gör att hon känner sig trygg och efterlängtad.

När sedan den dagen kommer då det är dags för Alice att kanske flytta tillbaka till sin mamma så är hon inte så säker längre. Kanske är hon inte riktigt mogen ännu. Kanske är hon fortfarande rädd att något skall hända igen. Kommer hon att bli lämnad ensam en gång till? Man får som läsare också, på avstånd, via brev och telefonsamtal följa mammans svåra väg tillbaka till ett normalt liv. Ett liv där hon så klart vill ha Alice hos sig.

Alice är en klok liten tjej, och det här är, tycker jag, en väldigt fin berättelse. Alice är 11 år i boken, men jag tycker nog att man ska vara något äldre för att kunna ta till sig och förstå boken på rätt sätt. Sorglig är den också förstås, men med en ljusning på slutet. Alice mår trots allt ganska bra när vi lämnar henne. Det här är en bok som hänger med länge. Den hittar tillbaka in i mina tankar långt efter det att jag läst ut den.

Jag kan bara hålla med Lisa Bjärbo...

(författaren till DET ÄR SÅ LOGISKT ALLA FATTAR UTOM DU)...som skriver att ”…och här ligger jag och lipar” om Jägerfelds andra ungdomsroman. Jag grät så det skvalade, framförallt på slutet. Men jag skrattade också. Många gånger.

HÄR LIGGER JAG OCH BLÖDER; Jenny Jägerfeld
Under en skulpturlektion (hon har fått dispens och ska istället för att göra en skulptur fixa till en hylla) råkar Maja såga av sig toppen på sin ena tumme. Läraren får naturligtvis panik, Maja själv svimmar och det blir blodigt och kaotiskt. Väl på sjukhuset när Maja är omplåstrad och sitter och väntar på sin pappa, som för övrigt utbrister ”Vad har du på dig” det första han gör, så tar pappan när han anländer läraren åt sidan och undrar oroligt; Du tror väl inte hon gjorde det med flit?

Det gjorde hon nu inte, men det tar ett tag att övertyga pappan om detta. De ringer naturligtvis också till Majas mamma för att meddela vad som hänt, men hon hör aldrig av sig tillbaka. Mamman bor i Norrköping och Maja brukar tillbringa varannan helg där tillsammans med sin mamma. Annars bor hon i Stockholm med pappan.

När helgen kommer, utan att de har hört ett ord ifrån mamman, så packar Maja sin väska och sätter sig på tåget. Väl framme tycker hon det är märkligt att mamman inte står där på perrongen och väntar, som hon brukar göra. Hon ringer igen, men får fortfarande inget svar. Hon tar spårvagnen hem till sin mamma, låser upp ytterdörren och går in. Det är ingen där och det ligger heller ingen lapp som mamman har skrivit för att berätta var hon är och varför hon inte hört av sig.

Maja bestämmer sig för att avvakta. Hon kontaktar inte pappan för att meddela honom om att mamman är försvunnen. Antagligen för att hon känner på sig att han skulle kritisera mamman och det vill hon inte. Majas mamma är lite speciell. Hon har ett enormt kontrollbehov, mycket fasta rutiner och hon läser konstant. Hon läser verkligen hela tiden.

Medan hon väntar på att mamman ska höra av sig sitter Maja ute på verandan, och råkar få två stora träflisor i ena foten. Det blir så illa att hon faktiskt måste få hjälp med att plocka ut dem. Hon hittar ingen pincett i badrumsskåpet, och haltar därför iväg till ena grannen.

Där visar det sig vara full fest och ingen märker när hon tar sig in i huset förrän hon är mitt ibland alla människor. Hon får hjälp av en kille som påstår att han heter Justin Case (en blinkning till Meg Rosoff?). Justin får ut stickan, men Maja blir kvar i alla fall.

Även efter det att hon är tillbaka hos pappan så dröjer det bra länge innan hon faktiskt talar om att mamman är borta. Anledningen till att hon känner att hon faktiskt måste säga något är att när hon går igenom mammans (och pappans för den delen, han får varken ha mejl eller facebook lösenord i fred…) mejl så ser hon ett som skulle ha gått i väg till Majas pappa där mamman förklarar att hon inte kan ta emot Maja just den helgen. Maja ser att mejlet inte gått iväg pga av en felaktig bokstav i namnet. Detta gör henne nervös. Hennes mamma skriver absolut inte fel i några adressfält.

Det är inte bara den avsågade tummen och mammans försvinnande som komplicerar Majas tillvaro. Pappans relation till en kvinna som Maja definitivt inte tycker passar, och hennes egen relation till ’Justin’ underlättar inte precis. Men, det är trots allt Majas relation till sin mamma som genomsyrar allt. Det är ett kaotiskt förhållande och lite pö om pö får man reda på händelser under uppväxten som gör att man som läsare förstår att allt inte står riktigt till. Vad som är så skickligt är att vissa av dessa händelser är sådant som Maja plötsligt kommer att tänka på, saker som hon har haft djupt inom sig och inte tillåtit sig själv att tänka på under många år. Så som läsare får man reda på dem samtidigt som de för första gången på länge dyker upp i Majas huvud.

Jag tycker mycket om Maja, och för den delen flera andra personer i den här boken också. Lite likheter med Bella i Twilight, i form av de bådas benägenhet att slå sig och råka ut för olyckor, kan anas! Man både skrattar och gråter. Några riktigt bra onliners finns med och språket är fräscht med vassa formuleringar. Som läsare dras man med i denna otroligt angelägna berättelse från första stund. Och det som man alltid oroar sig för när det gäller ungdomsböcker, att språket ska kännas tillrättalagt och konstruerat, den tanken kommer inte ens i närheten av mitt huvud under läsningen av Här ligger jag och blöder.

Silverkniven

SILVERKNIVEN; Maj Bylock


Edit bor tillsammans med sin mormor och morfar. Mamman bor ensam i ett litet torp utanför samhället. Hon är konstnär, och hennes tavlor har oftast mörka lite mystiska motiv. På många av dem kan man ana en hotfull skugga som lurar i utkanten. Ibland mår Edits mamma så dåligt att hon måste läggas in och få hjälp under en period.

Edit är van vid att det är så här, men det innebär inte att hon tycker det är OK, eller att hon mår bra. Tvärtom känner hon ett starkt utanförskap, blir utsatt i skolan och har inte många vänner. Hon söker ständigt efter sin identitet, och det enda stället förutom hemma hos mormor och morfar, där hon känner sig riktigt lugn är i stallet. När hon är tillsammans med favorithästen Lulu mår hon bra. Det är som om de båda kan kommunicera ordlöst med varandra.

Edit får syn på en artikel om ett ridläger som hon väldigt gärna vill åka på. Mamman sätter sig bestämt emot, men eftersom hon inte har några egentliga argument blir det till slut att Edit åker i alla fall. Väl där möts hon och de andra deltagarna av ett väldigt udda syskonpar, med väldigt udda idéer. Till exempel så får ungdomarna endast rida på natten. De får också sy sina egna kåpor.

Berättelsen påminner mig lite om Maria Gripes Skuggserie, med sin mystiska borg med gammaldags klingande namn och det där övernaturliga, som man inte riktigt kan sätta fingret på.

Det här är en berättelse om vampyrer, mörker, förtvivlan och utanförskap. Men också om det ljusa. Om tryggheten som trots allt finns i Edits närhet och om styrkan i att vara flera stycken tillsammans när det goda ska ta upp kampen mot det onda.

Den femte mannen

DEN FEMTE MANNEN; Petter Lidbeck

Jag har inte läst alla delarna i Petter Lidbecks serie 3 tjejer, men jag har läst några stycken. Av de jag har läst så tycker jag nog mest om den här senaste, Den femte mannen.

Det är inga större skillnader om man jämför med de andra delarna, inga direkta överraskningar. Det är fortfarande Pella, Siri och Tyra det handlar om. Siri är fortfarande yrvädret, den rättframma. Hon som gör först och tänker sedan. Tyra är den som, i alla fall försöker, hålla tillbaka sin tvillingsyster så gott det går, och Pella hamnar någonstans mitt i mellan tvillingarna.

Vad som är lite läskigare i den här boken, tycker jag, är att Pellas lillebror Niels råkar illa ut. Niels är det barn Pellas pappa har tillsammans med sin nya fru, Lone, som är dansk.

Det är när Pella passar Niels som han försvinner. Han blir kidnappad och det dröjer inte länge förrän de blir kontaktade av kidnapparna. Lones familj har löjligt mycket pengar, och det är en del av dessa pengar kidnapparna är ute efter.

Det är en klurig berättelse, och tjejerna lyckas med gemensamma ansträngningar lösa det hela, även om det är på håret. Jag vet några som bara går i trean som läser den här serien, men den här tror jag man ska läsa när man går i kanske femman, sexan eller sjuan. Det är rätt så många trådar att hålla reda på.

Jag ser fram emot att få läsa nästa del i serien!

Hej vacker

HEJ VACKER; Ann-Helen Laestadius

Jag tyckte nog ännu mer om HEJ VACKER än SMS FRÅN SOPPERO, som ju är den första boken om Agnes.

För det första så älskar jag titeln! Så fint!

I tvåan så ska Agnes tillbringa sex veckor i samebyn Soppero, hos sin mormor och morfar. Agnes ser mycket fram emot sommaren. Inte bara för att hon ska få tillbringa en längre tid med mormor, morfar och andra släktingar utan för att hon ska få bo i samma by som Henrik. Samekillen hon träffade lite kort förra gången hon var på besök.

Sedan dess har de båda haft tät SMS och chatt kontakt, och nu ska de äntligen få träffas igen. Nu blir allt inte så där perfekt som Agnes har hoppats på. Redan första kvällen så blir hon kallad Stockholmaren på fotbollsplan, och det beskriver ganska väl hur en del av byborna ser på Agnes.

Redan innan har Agnes kännt sig kluven mellan Solna och Soppero. Hon känner att hon inte riktigt hör hemma någonstans. När hon är i Soppero känner hon sig utanför eftersom hon inte lärt sig samiska, och inte kan så mycket om Samiska traditioner. När hon är hemma i Solna känner hon sig också lite annorlunda i och med sitt Samiska ursprung.

Nu har Agnes börjat lära sig lite samiska på egen hand. Hon tycker inte hon får tillräckligt med hjälp av sin mamma. Mamman, som lämnade Soppero för Kiruna och sedan Solna. Hon som inte vill kännas vid sitt ursprung riktigt. Som tyckte det blev för tungt att bära under uppväxten.

När Agnes nu kommer till Soppero för att vara där under en länge tid så tar det inte många dagar innan Henrik börjar dra sig undan. Agnes blir ledsen och kan inte förstå vad det är som händer. Sedan får hon klart för sig att det är Henriks mamma som protesterar. Hon vill inte att Henrik ska ha någonting att göra med Agnes. Där finns en rädsla att Henrik ska lämna byn och samelivet bakom sig och flytta söderöver han också. Som Agnes mamma gjorde.

En händelse som knyter an lite till det magiska och gammal folktro, gör att Agnes mamma tar första bästa flyg upp till byn för att stötta Agnes.

Mycket av problematiken i HEJ VACKER är ju lite speciell i och med att det hela utspelar sig i norra Sverige, i en liten sameby. Inte så många av oss har ju varit så långt norr ut. Inte jag i alla fall, även om jag gärna skulle vilja komma dit någon gång i livet. Men, om man bortser från det geografiska läget så är det vanliga tonårsproblem som Agnes brottas med. Att inte känna sig riktigt hemma någonstans, vara rädd för att inte passa in, första kärleken etc. Kul att läsa en bok i lite udda miljö.

Efter vad jag kan förstå så ska det komma en fortsättning, och den ser jag mycket fram emot att läsa. Jag vill väldigt gärna veta hur det ska gå för Agnes, Henrik och de andra.

Ursäkta att man vill bli lite älskad, och tack till Alfabeta!

Tack till Alfabeta förlag för recensionsexemplar av Johanna Thydells ’Ursäkta att man vill bli lite älskad’.

URSÄKTA ATT MAN VILL BLI LITE ÄLSKAD; Johanna Thydell

Här är en klockren favorit bland höstens böcker. Jag bara satt och njöt när jag läste Johanna Thydells tredje bok. Så skickligt! Fantastiskt språk, jag satt inte och skruvade på mig som man ibland kan göra när språket känns krystat och tillrättalagt i böcker som kanske i första hand riktar sig till ungdomar, eller unga vuxna.

Nora Johansson är 17 år, och tycker livet är lite krångligt. Hon har egentligen inga jätteproblem. Trevlig familj, inga ätstörningar, inte mobbad eller deprimerad. Men, enligt Nora själv är hon lite för lång, lite för tjock, inte tillräckligt bra i skolan, inte tillräckligt attraktiv när det gäller killar. Till skillnad då, ifrån Lisa Lind. Bästa kompisen sedan lång tid tillbaka. Lisa är snygg och väldigt framgångsrik på pojkvänsfronten. En annan bästa kompis är Jossan. Trygga, snälla och omtänksamma Jossan. De här tre håller ihop i vått och torrt. Stöter och blöter sina problem. Peppar varandra, tröstar varandra och skrattar med varandra.

Ända tills en dag, efter en fest, när Lisa stannar hemma ifrån skolan utan att meddela varför. Hon svarar inte på sms eller när Nora ringer, och Nora anar att någonting är fel men kan inte för sitt liv komma på vad det kan vara. Eller? Kanske hon faktiskt kan ana? Här tycker jag att det blir riktigt bra. När man här och där i texten får lite hintar om att man som läsare kanske inte fått riktigt all information tidigare, av Nora, som berättar.

Kärlek är något som Nora tycker är lite besvärligt också. Viktor Persson t ex. Som beter sig som ….ja, inte som man ska i alla fall. Honom kan Nora inte sluta tänka på. Trots att hon blir dumpad i sista minuten. Två gånger om. Sedan så är det Stoffe. Fina, fina Stoffe som egentligen är Noras brorsas kompis. Som hon plötsligt träffar på en dag. Stoffe har bott i London och är nu tillbaka hemma igen. Plötsligt är Nora inte längre kompisens lillsyrra som hänger sig på och vill vara med. Hon har blivit 17 år! Stoffe är ju egentligen den perfekta killen. Lite äldre, världsvan, snygg och dessutom snäll och omtyckt av föräldrarna. Så, då är det väl bara att bli kär, eller?

En annan sak som jag har stött på i några olika ungdomsböcker det sista, som jag tycker är så mysigt, är det här med schysta äldre brorsor. Det är så härligt att läsa om äldre bröder som är snälla mot sina småsyrror! Så genomsympatiskt! Mer sånt vill jag läsa om.

Som ni redan har förstått så tycker jag mycket om den här boken, och är nog rätt så säker på att den kommer att lånas ut mycket här på Båtsman, så skynda, skynda att reservera!

Åh, nu höll jag på att glömma...Här och var i boken så får man som läsare sig till livs 'Noriska ordspråk'. Helt fantastiska! Några exempel; Skrattar bäst som skrattar snyggast, Alla goda ting är någon annans, Det som inte får hända händer alltid. Underbart!

Tvillingsjälar

TVILLINGSJÄLAR; Jacquelin Wilson

Jacquelin Wilson har en enorm förmåga att skildra utsatta barn och ungdomar på ett sätt som gör att det hela känns helt äkta. Ofta är karaktärerna, även om de kanske är lite udda och utanför, starka personer som klarar av att hantera sin situation. De finner vägar ut ur problemen.

Tvillingsjälar handlar om två tjejer, Jewel och India. Två vid första anblicken ganska olika tjejer. India bor i ett fint villaområde med välbärgade, välutbildade föräldrar med välbetalda arbeten. Indias största problem är egentligen att föräldrarna har problem i sin relation, och att mamman (som driver ett modeföretag som designar barn och ungdomskläder) gärna vill ha in India en mall som inte alls stämmer överens med vem hon egentligen är. Vare sig invändigt eller utvändigt.

India gillar att läsa, och hennes stora hjältinna är Anne Frank. Hon skriver själv dagbok, och berättelsen om Anne Frank löper som en röd tråd genom boken.

Jewel bor med sin mamma, hennes nya man och småsyskon. Mannen är våldsam och har riktat sina aggressioner mot Jewel. En dag går han för långt, Jewel hamnar på sjukhus, och efter den händelsen tar mormodern över. Jewel får flytta hem till henne och hon tänker med alla medel försöka få vårdnaden om sitt barnbarn. Jewel trivs hos mormodern, där också en ung moster (som blev mamma väldigt tidigt) och hennes lilla barn bor, men hon är hela tiden orolig att mamman och hennes man ska komma och hämta tillbaka henne.

Så en dag så korsas Jewel’s och India’s vägar och de blir kompisar. Båda känner en viss förtjusning och nyfikenhet inför den andras hem och tillvaro, eftersom de skiljer sig så åt. Men istället för att sära på dem för detta istället dem närmre varandra. Båda två har verkligen varit i behov av en riktig vän, och nu har de funnit en.

Men, lyckan blir kortvarig. Jewel’s värsta farhågor besannas och en dag står mamman och hennes man på tröskeln och vill ta med henne hem igen. Jewel rymmer sin väg med hjälp av India, och lyckas hålla sig borta en tid, tills mormodern fattar misstankar.

En riktigt fin bok är det här, tycker jag. Jag tycker om det mesta av det jag har läst av Jacquelin Wilson, men den här tillhör nog favoriterna.

Döden i dina ögon

DÖDEN I DINA ÖGON; Rachel Ward

Jem är 15 år och bor i London. Hon har blivit runtflyttad till en mängd olika fosterhem sedan hennes mamma dog när hon var 7 år. Hon har, så länge hon kan minnas, sett siffror som surrar runt alla människors ansikten. Efter det att hennes mamma dog började hon så sakta förstå att det är personens dödsdag hon ser.

Denna gåva, eller förbannelse kanske man ska säga, gör att Jem har svårt att vistas med andra människor. Hon drar sig undan, vill vara ifred. Mycket skolk gör att hon kommer efter i skolan och eftersom hon anses lite udda är hon ett perfekt offer för dem som vill ha någon att hacka på.

Nere vid floden träffar hon Spider, en kille med ännu värre problem än Jem när det gäller skola och den sociala biten. Spider bor med sin mormor, som är hans stora trygghet i livet. Jem lägger märke till att Spiders dödsdatum inte ligger särskilt långt fram i tiden. Hon tar för givet att det har någonting med hans så kallade vänner att göra. Att han ska råka illa ut när han levererar narkotika.

Jem och Spider tyr sig till varandra och efter en våldsam händelse i skolan blir de avstängda i väntan på utredning. De bestämmer sig för att ta sig en heldag på stan och beger sig in till centrala London och hamnar efter ett tag vid det nya hjulet London Eye. Plötsligt ser Jem att alla människor runt omkring dem har samma siffror, dagens datum. Hon blir rädd och drar Spider med sig därifrån. En stund senare sprängs London Eye och många människor dör. Eftersom Jem och Spider blir sedda springandes ifrån platsen strax innan explosionen blir de efterlysta, i tron att de hade någonting med attentatet att göra.

De flyr med hjälp av stulna bilar och stulna pengar, men märker snart att situationen blir ohållbar.

Jag gillade den här boken väldigt mycket och hoppas att Rachel Ward kommer att skriva mer (det här är hennes första bok). Personerna känns verkliga och trots det övernaturliga i att Jem kan se siffror hos alla människor hon möter är detta ingenting som stör. Lite grand undrar jag om det kommer att komma en uppföljare. Slutet bäddar lite för det tycker jag. Vi får se.

Sommaren jag blev vacker

SOMMAREN JAG BLEV VACKER; Jenny Han

Det här är första boken i en trilogi, och jag kommer absolut att läsa de andra delarna också när de kommer ut. Andra delen har redan kommit ut på engelska.

Vi får möta två familjer, eller delar av dem, som alltid firar sommaren tillsammans i en av familjernas sommarhus precis vid havet. Miljöerna är underbara; gammalt lagom slitet trähus med skönt nedsuttna soffor, stora träverandor, härligt kök, precis vid stranden osv. Man blir avundsjuk! Jag vill också ha ett sådant hus att åka till varje sommar.

Huvudpersonen heter Belly och kommer till huset tillsammans med sin storebror Steven och sin mamma Laurel som är barndomsvän till Susannah, som äger huset. Susannah har två söner; Conrad och Jeremiah, som Belly och Steven då har träffat varje sommar ända sedan de var riktigt små.

Man får tillbakablickar genom hela boken, vilket ger en djupare bild av hur relationerna mellan ungdomarna har varit genom åren.Det står ganska snart klart att Belly är förälskad i Conrad, och har varit det i många år, medan Jeremiah är intresserad av Belly. Men, saker och ting förändras? Det är mycket som händer denna sommaren. På både gott och ont.

Det är mest Belly man följer, hur hon tänker och vad hon känner. Det kommer ytterligare en kille, Cam, in i bilden vilket komplicerar saker ännu mer. Det är svårt för alla inblandade att förhålla sig till varandra. Är det som syster och "nästan" bror, eller tjej och kille? Ingen vet riktigt nu när de alla blivit äldre. Conrad har också andra bekymmer denna sommar. Det har de alla, men det kanske märks tydligast på Conrad som har svårt att hantera situationen.

Jag tycker alla personer i boken är kärleksfullt beskrivna, men kan inte låta bli att jämföra Belly med Auden, som huvudpersonen heter i Mycket mer än så av Sarah Dessen. Det är en hel del likheter, men jag tyckte nog mer om Auden. Trots sin bristfälliga sociala förmåga känns hon på något vis som en varmare person.

Men, som sagt, jag kommer absolut att läsa del två och tre och jag tror att det här är en bok som kommer att vara utlånad mycket i år!

Mycket mer än så

MYCKET MER ÄN SÅ; Sarah Dessen

Auden är, åtminstone i början av boken, en mycket ensam tjej. Även om hon intalar sig själv att det är så hon vill ha det, att situationen är självvald, förstår man ganska snart att det är något som saknas i hennes liv.

Det här är en tjej som tar sina studier på allvar. Både mamman och pappan (som är skilda) befinner sig i den akademiska världen och det är enbart det som räknas i Audens värld. För henne vill säga, hennes äldre bror har gjort precis tvärtom och befinner sig sedan flera år tillbaka på någon sorts rundresa i Europa. I hans fall är det ett helt OK sätt att vara enligt föräldrarna, medan Auden ska vara duktig flicka med höga betyg.

Det här innebär att Auden inte har haft något socialt liv att tala om under hela High School tiden. Inga danser, inga kompisar, ingenting förutom skolarbetet. Denna sista sommaren innan College känner hon sig rastlös och illa till mods. Till råga på allt har hon sömnproblem (allt kaffe???) och har inte sovit en hel natt på evigheter. Istället sitter hon och hänger och sörplar i sig kaffe och pluggar på sitt stamfik. Allt detta medan mamman (lärare/föreläsare vid universitetet i staden) tar emot horder av dyrkande studenter i hemmet.

Utan att egentligen veta varför bestämmer hon sig för att hälsa på sin pappa och hans nya familj, fru och nyfödd dotter, under sina sista åtta veckors ledighet. Alla som har bott i ett hus med en nyfödd bäbis vet att tillvaron inte är riktigt förutsägbar. Som nybliven mamma är man inte riktigt sig själv och det är inte helt lätt att komma som gäst till ett hem med ett spädbarn…

Auden känner sig obekväm och dessutom besviken på sin pappa som hon tycker tar för lite ansvar. Dessutom har hon mammans eviga telefonsamtal som undrar hur det går och vill höra allt skvaller. Av en händelse får hon syn på pappans nya frus kassaböcker och hjälper henne att ordna upp lite trassel i bokföringen. Efter detta börjar hon arbeta lite varje dag i styvmammans affär. En affär som i stort sätt står för allt Auden och framförallt mamman föraktar; Yta och mode. En affär full av rosa accessoar och märkeskläder.

I affären lär Auden känna de andra tjejerna som arbetar där och till en början blir det inte alls bra, men allteftersom slappnar Auden av och börjar hänga mer och mer med ungdomarna i staden. Hon träffar också Eli under sina nattliga irrfärder, för hon sover fortfarande inte på nätterna. Samtidigt som Auden lär sig de sociala koder hon varit helt ovetandes om, får hon också omvärdera vissa personer i sin närhet. Allt är inte svart eller vitt.

Det blir en sommar då hela Audens liv förändras, allt som hon känt sig så säker på känns inte alls lika självklart längre. Till slut måste hon också ställa sig frågan om det verkligen stämmer att om man en gång lärt sig att cykla glömmer man aldrig bort hur man gör…

Jag kommer definitivt att läsa allt jag kommer över av Sarah Dessen! Efter vad jag förstår så finns det inga andra böcker än den här översatta till svenska, så jag får försöka hitta dem på engelska. Men, jag skulle bli mycket förvånad om hennes äldre böcker inte översätts nu, för MYCKET MER ÄN SÅ, tror jag många, många människor kommer att läsa och tycka väldigt mycket om.