Frost

Titel; Feber
Författare; Maggie Stiefvater
Förlag B Wahlström

Feber är den, av många, hett efterlängtade uppföljaren till Frost. Försöket att få Sam att behålla sin människoskepnad har lyckats, och Grace borde vara överlycklig. Naturligtvis så är hon glad för detta, men samtidigt är det annat i tillvaron som stör. Hon har, för kanske första gången i sitt sjuttonåriga liv, hamnat på kollisionskurs med sina föräldrar, och det verkar inte som om de hittar en väg att kommunicera med varandra. Det är bara bom stopp.

Konflikten handlar om Sam, som föräldrarna anser har dåligt inflytande över Grace, de vill inte att de ses så ofta som de gör. Och då är de inte ens medvetna om att Sam faktiskt tillbringar i stort sett alla nätter i Grace rum. De har helt enkelt bestämt sig för att inte tycka om Sam. Från att ha varit mer eller mindre ointresserade av hur Grace tillbringar sin tid så ska de plötsligt ha koll på allt hon gör och med vem hon gör det. Tidigare har det ju snarast varit så att föräldrarna varit frånvarande och att Grace fått tillbringa många kvällar hemma i huset helt ensam.

Sedan är Grace själv inte frisk. Hon drabbas av hög feber, illamående och näsblod. Både hon, Sam och kompisen Isabel, är nog på det klara med att det har någonting med vargarna att göra, men Sam och Grace vill nog inte riktigt erkänna det ens för sig själva.

Sam är oerhört lättad över att han får behålla sin mänskliga form. Detta är vad han drömt om, att få vara med Grace och att kunna utveckla sin sång och sitt låtskrivande, att leva ett lugnt och normalt liv. Komma tillrätta med sina hemska barndomsminnen och se till att göra vad han kan för flocken.. Allt borde vara bra. Samtidigt känner han ett enormt ansvar nu när Beck har antagit en permanent vargskepnad. Sam är också förbryllad över varför Beck har valt att förvandla några av de nya flockmedlemmarna. Han kan inte förstå anledningen till att sångaren i bandet Narkotika ska tillhöra vargfamiljen. Han hoppas att Beck har haft någon särskild anledning till sitt beslut och han hoppas att Beck tagit rätt beslut. I slutet av boken anar man att Beck faktiskt hade en plan med att förvandla Cole, det var inte helt solklart men jag tror att vi får en förklaring i trean när (hoppas det blir hyfsat snart!!!) den kommer.

Jag tycker absolut att tvåan höll måttet. Jag var lite rädd för att det skulle kännas som en upprepning och att handlingen inte skulle föras tillräckligt framåt, samt att karaktärerna inte skulle hålla måttet. Men, som sagt, jag tycker den håller och efter den fruktansvärda cliffhangern på slutet så ser jag mycket fram emot trean!

Framförallt så gillar jag den där lågmälda torra humorn som kommer fram då och då, som när Sam efter att ha frusit sig halvt fördärvad ute i sin bil i väntan på att kunna smyga in i Grace’s rum säger någonting i stil med att ”Vi borde kanske fundera över att byta livsstil. En annan bra sak i tvåan är att karaktärerna djupnar något. Man lär känna Sam och Grace bättre, och likadant är det med Isabel, som tar ganska stor plats i boken.

Jag kommer ihåg att jag var väldigt tveksam innan jag läste Frost. Efter Twilight-böckerna och andra vampyrböcker tänkte jag; Herregud varulvar, nej det orkar jag inte med….Men det gjorde jag och jag tyckte om den, tyckte den kändes fräsch och inte alls som något som skrivits i kölvattnet av succén med Twilight. Jag fick samma känsla nu. Det här känns fräscht och lite annorlunda. En annan fördel, om man nu ska jämföra med twilight, är att böckerna inte alls är lika tjocka, Man får inte någon känsla av att det är med en massa ovidkommande information enbart som utfyllnad.

Nu ska jag ta och ta reda på om trean kommit ut på engelska och om det finns någon information om när den kommer på svenska!

Tillägg; Den ska tydligen komma i juli 2011 på engelska...Då blir det nog att läsa trean på engelska, för jag tror inte jag har lust att vänta längre än så.

Inläggget är även publicerat på Bibliotekskatten

Skuggserien

Titel; Skuggan över stenbänken
Författare; Maria Gripe
Förlag; Bonnier Carlsen

Om man läser lite olika bokbloggar, så har man kanske noterat att det är många som slagit till på boxen med uppväxtklassiker. Det har inte jag gjort, men när jag såg att Maria Gripes Agnes Cecilia fanns med där, så fick jag ett närmast akut behov av att läsa om Gripes Skuggserie, som börjar med Skuggan över stenbänken. Jag vet inte hur många gånger jag läst den boken! Jag minns att det tog ett tag innan jag förstod att det fanns fler delar, och hjälp vad glad jag blev då.

I den här första delen av Skuggserien så träffar vi Berta, som är berrättaren och hennes familj, som består av Mamma, eller 'Frun', pappa Carl-Vilhelm, Lillebror Roland och lillasyster Nadja. I hushållet finns också hushållerskan Svea. Eftersom deras jungfru precis har slutat har farmodern hjälpt till och hittat en ny flicka åt dem, som precis ska börja. När Carolin kommer, ställs tillvaron lite på ända för hela familjen. Berta känner sig både glad och förväntansfull, men också orolig. Hon känner på sig att det kommer att hända saker. Carolin liknar inte någon annan hon eller någon annan i familjen någonsin har träffat. Hon ifrågasätter och säger ofta rakt ut vad hon tycker och tänker, vilket inte var helt vanligt av en jungfru år 1911...

Pappan håller på med ett arbete om den store Emanuel Swedenborg, och är inte speciellt närvarande, även om Berta har ett bra förhållande med sin pappa. Mamman är osäker och håller hårt på etiketten. Den som verkligen styr hushållet är Svea. Det viktigaste är att Svea trivs! Om Svea inte trivs så märks det tydligt och stämningen i huset försämras till på gränsen till outhärdligt. Och det vill man ju inte! Så alla ser till att Svea trivs.

Det är också så att det är Svea som bestämmer om de nya husorna ska få stanna i huset. Blir det så att de gör något som inte faller Svea i smaken så byts de inom kort ut mot någon annan. Många är de husor som kommit och gått innan Carolin anlände.

Berta är 14 år i den här första boken. Hon är smart och hon funderar mycket. Innan Carolin kommer så är det nog mycket i samhället som hon tycker är fel, men i och med att det inte är ok för en tjej att säga vad hon tycker så tiger hon. När hon lär känna Carolin så öppnar sig Bertas ögon på ett sätt som nog inte hade varit möjligt utan någons hjälp. Hon lär sig om feminismen, orättvisor ute i världen och också i sin egen omedelbara närhet. På så vis så är det här en utvecklingsroman för Berta. Men dessa böcker är så mycket mer! Det är mycket vänskap, magiska inslag, kärlek och mycket, mycket mer.

I berättelsen är det ett, eller egentligen två, fotografier som spelar en viktig roll. Genom dessa fotografier kommer Berta så småningom något närmare Carolins hemlighet, och båda två frågar sig i slutet av boken; hur ska det bli nu, hur ska de förhålla sig till dels varandra och dels sin omgivning?

Ja, det blir nog en omläsning av hela serien framöver känner jag. I alla fall första och andra delen. Och! Jag tänker skylta med dem på jobbet och försöka få någon elev ett låna...Alltid en utmaning när det handlar om lite äldre böcker!

Inlägget är även publicerat på Bibliotekskatten

Jag skulle så gärna vilja veta vad som hände

Titel; Fråga Alice
Författare; Anonym

Förlag; Tiden
Jag har tänkt läsa den här boken så många gånger, men det har inte blivit av förrän nu. Det var egentligen så att jag när jag letade efter ungdomsböcker där det förekommer ett drogmissbruk, för ett projekt med sjuorna, som jag kom att tänka på Fråga Alice.

Den är skriven i dagboksform och vi får lära känna Alice och hennes familj, vänner, ovänner, etc enbart via Alice egna dagboksanteckningar. Det är en stark berättelse, och min enda invändning egentligen är väl att den kan kännas lite gammal för dagens trettonåringar att läsa. Den har ju några år på nacken. Jag tror att första svenska upplagan kom ut 1979 och originalet på engelska 1971. Samtidigt tror jag igenkänningsfaktorn kan vara hög ändå. De typiska tankarna som kommer under tonåren, all oro, alla känslor, de är i mångt och mycket det samma nu som då.

En sak som slog mig när jag läste var att det går så ruskigt fort för Alice att bli helt fast i ett drogberoende. Man får en känsla av att det nästan går från ena dagen till den den andra. Detta kan nog göra att en del läsare har svårt att tro på berättelsen, man kan få en känsla av att det är lite konstruerat, vilket jag inte läst någonting om att det skulle vara.

Under läsningen så märkte jag att jag fick upp en bild av en annan bok i tankarna hela tiden, och efter ett tag kom jag på att det var Till minnet av Mari som spökade för mig. Den kom ut 1981, så jag var i 15 årsåldern någonstans när jag läste den och jag kommer ihåg att den drabbade mig totalt. Det är Maris dagboksanteckningar som samlats, blandat med återgivna samtal med mamman Mariann, samt Marianns egna dagboksanteckningar för tiden precis efter Maris självmord.

Jag tror att likheten mellan dessa båda böcker är att man får en känsla av att tjejerna, fast att de är så unga, är så kloka. De resonerar och spekulerar om allt mellan himmel och jord och verkar så väldigt mogna, mitt i all ångest och oro.

Obs! Spoilervarning!

I och med att författaren till Fråga Alice hittas död bara några veckor efter det att hon skrev den sista dagboksanteckningen så känns det så oavslutat på något vis. Det framgår inte om man  i efterhand fått reda på om det var en avsiktlig överdos, eller ens om hon tagit några droger alls eller om det faktiskt var någonting annat. Något inte organ kanske sa stopp helt enkelt efter allt kroppen blivit utsatt för? Som läsare så tror man ju strax före slutet av boken att det kommer att ordna upp sig till slut. Familjen har stöttat hela vägen och gör det fortfarande, vistelsen på beandlingshemmet är över, skolan väntar och det finns också en eventuell pojkvän med i bilden. Så, man undrar, vad gick snett? Sorgligt är det, och en mycket läsvärd bok. Hoppas att några av sjuorna nappar på den.

Detta inlägg har även publicerats på Bibliotekskatten

Farsta fritt fall

Titel; Farsta fritt fall
Författare; Ulrika Lidbo

Förlag; Alfabeta
Efter pappans, som är polis, hjärtinfarkt flyttar Henrika och hennes familj från Lund till Farsta. Pappan som inte kan arbeta på samma sätt som tidigare blir erbjuden en skrivbordstjänst i Farsta som han tackar ja till . Hellre än att gå i förtidspension, som han absolut inte kan tänka sig.

Mamman reser mycket i jobbet och är sällan hemma. När hon kommer hem har hon fina presenter med sig till Henrika. Fina presenter men ingen tid över för att lägga märke till att Henrika inte fixar det här med flytten särskilt bra. Dels tar hon ett alltför stort ansvar för pappan eftersom mamman sällan är hemma, dels kommer hon inte in i nya klassen över huvud taget. Allt är så annorlunda mot hur det var i Lund. Hon vet inte hur hon ska bete sig, vad hon ska säga eller vad hon ska ha på sig för kläder. Allt blir bara helt fel.

I ett programöverskridande projekt blir Henrika och Mira hopsatta att arbeta i en grupp. Det går inget vidare. De är varandras motsatser. Mira bor med en alkoholiserad, tablettmissbrukande mamma i en liten lägenhet vid Farsta centrum. Hon hänger med andra i samma utsatta situation och har nog provat det mesta när det gäller droger. Vad som gör dem lite lika ändå är att de båda tar stort ansvar för en förälder, fast med helt olika förutsättningar. De vet egentligen ingenting alls om varandra, varje möte slutar mer eller mindre i katastrof. Mira vräker ur sig någonting dumt som hon sedan ångrar och Henrika bara sluter sig och säger ingenting alls.

Det känns ändå som om det är Mira som till slut blir drivande i det att de faktiskt till viss del hittar fram till varandra. Mira som bestämt sig för att faktiskt gå till skolan, att lägga av med sprit och droger. Att faktiskt försöka ordna upp sin tillvaro så gott det går. När sedan mamman beslutar sig för att göra ett försök hon också så anar man en ljusning.

Henrika genomgår också en förändring. Hon sätter på något vis stopp för att alltid vara artig och trevlig, att acceptera pappans sätt gentemot henne. Det här med att han fortfarande behandlar henne på samma sätt, pratar med henne på samma vis, som han gjorde för fem år sedan.

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken. Jag gillade Ulrika Lidbo's debut; Decembergatans hungriga andar också, men den här är, tycker jag, bättre. Ulrika Lidbo skriver med ett språk som känns äkta. Det låter inte ett dugg konstruerat, något som är viktigt i all ungdomslitteratur. Det finns också ansvarstagande vuxna, vuxna som faktiskt bryr sig. De kanske inte syns så värst tydligt, men de finns där i alla fall. Detta är annars något man ofta saknar i barn- och ungdsböcker. Vettiga vuxna. De flesta vuxna verkar vara helt egotrippade och totalt ansvarslösa och inte märka någonitng av vad som händer med barnen eller ungdomarna i deras närhet. Man kan bli lite trött på dumma vuxna. Nu är väl detta fenomen i och för sig mest synligt i barnböcker och inte lika tydligt inom ungdomslitteraturen.

Jag gillar verkligen de här båda tjejerna som är så starka båda två, fast på olika sätt. Jag vill veta hur det går för dem. Jag vill ha en fortsättning! Jag vill veta om Henrika kan stå emot, om hon orkar att göra det hon innerst inne vet är rätt. Om hon orkar att inte välja det enkla, bara för att hon är så trött på att vara oskulden, tönten och trött på att inte vara en av de andra. Jag hoppas hon orkar vänta på de där andra kompisarna som säkert kommer att dyka upp om hon har lite tålamod. De där kompisarna som hon kan känna sig hemma med, där hon inte behöver känna sig så fel hela tiden.

Och hur ska det gå för Mira? Mira som envetet bestämt sig för att bryta med det gamla, som till slut har förstått att hon faktiskt ser dåligt, tagit mod till sig och och gått till optikern och fått glasögon. Ingen vuxen har över huvud taget brytt sig så pass mycket att de har förstått att hon har dålig syn. Ja,det skulle vara fint med en fortsättning!

Detta inlägg är även publicerat på Bibliotekskatten

Glad...

Titel; Hitta Violet Park
Författare; Jenny Valentine
Förlag; Atrium

...blev jag när jag fick hem Hitta Viloet Park av Janny Valentine i brevlådan! Jag har tidigare läst den på engelska och haft med den på bokprat, och jag tycker verkligen väldigt mycket om den här boken. Liksom den andra jag läst av författaren, Broken Soup. Nu hoppas jag på en översättning där också, samt av Ant colony, som jag inte läst själv ännu men definitivt kommer att göra.

I hitta Violet Park råkar Lucas Swain efter en sen natt, eller tidig morgon egentligen, få syn på en urna med någons aska inne på en liten rörig taxistation. Utan att egentligen veta varför så tar han illa vid sig då han får reda på att det är en gammal dams aska som finns i urnan. Lucas känner sig märkligt dragen till den gamla (döda) damen och vill inte att hennes aska ska behöva stå kvar på den lilla kvalmiga och smutsiga taxistationen. Utan närmare eftertanke ser han till att få urnan därifrån och börjar sedan leta efter ledtrådar till vem denna kvinna var. Till en början har han förstås ingen aning om att han genom att leta efter ledtrådar till Violet Parks liv, också kommer sin egen pappas försvinnande mycket nära.

Det här är en jättfin berättelse om att hitta sig själv och komma till insikt, genom att leta efter andra. Underbart inkännande och sympatiska (och också några mindre sympatiska) karaktärer, som man (läs jag!) känner att man skulle vilja träffa i verkliga livet.

Ränderna går aldrig ur

Titel; Ränderna går aldrig ur
Författare; Agnes Hellström
Förlag; Forum

I Ränderna går aldrig ur träffar vi Elin som ska börja på Sigtuna internatskola. Man kan säga att det är något av en familjetradition. Elins mamma gick där hon också, i kungens klass. Trots detta så har mamman aldrig propsat på att Elin ska följa i hennes fotspår. Tvärtom, så verkar det som om hon vill hålla Elin borta från sin sida av släkten och dess traditioner och vanor och kanske framförallt ifrån deras sätt att tänka och behandla människor de inte riktigt anser spelar i samma liga som de själva, så mycket det bara går. Vilket så klart bidrar till raka motsatsen.

Elin vill väldigt gärna hälsa på hos mormor i fina villan utanför Stockholm, och vill väldigt gärna känna att hon tillhör det övre skiktet i samhället. Hon känner sig utanför då hennes mamma inte umgås med övriga släkten. Utanför, osäker och lite mindre värd. Osäker och splittrad eftersom hon inte riktigt känner sig hemma någonstans. Inte i de finare salongerna eftersom hon inte fått den uppfostran som krävs för att veta hur man ska bete sig i sådana sammanhang, men inte heller i lilla samhället Gimo där hon är uppväxt. Hon har hela tiden haft, om inte ena benet så i alla fall en fot, i mammans familjs överklassmiljöer.

Elins pappa dog tidigt så det har länge bara varit Elin och mamman. Efter lite övertalning från Elins mormor, som absolut är för att Elin ska börja på Sigtuna, ger mamman med sig. Till en början är allt frid och fröjd. Elin känner att hon har hittat hem. Hon trivs med reglerna och tycker skolans traditioner är helt OK, till och med lite gulliga.

Men, efter ett tag börjar hon känna sig kluven till hierarkin på skolan. Det är allt annat än rättvist och hets efter pengar, bra betyg och att umgås i rätt kretsar är det enda som egentligen räknas. Elins uppväxt med mammans avståndstagande från sin familj har satt sina spår och Elin ifrågasätter mer än vad som anses OK.


På ett sätt är det lätt att förstå Elins fascination inför livet på Sigtuna. Internatskolemiljöer har ett lätt romantiskt skimmer över sig. Åtminstone på lite avstånd. Antagligen inte fullt så starkt om man måste uppleva det på nära håll.

Jag reagerar lite på att Elins protester blir lite tama. Först protesterar hon lite lagom mycket mot mamman som inte vill ha henne på Sigtuna. Hon reagerar negativt på det samhälle där hon växte upp. Ser inskränktheten och vill bort. Sedan protesterar hon lite lagom mot Sigtuna och allt vad den världen står för. Det känns, tycker jag, inte helt övertygande åt något håll. Det kanske helt enkelt är så att jag inte lyckades komma Elin inpå livet. Jag tycker inte jag lärde känna henne tillräckligt. Som om hon befann sig lite i en bubbla. En bubbla som kanske hade behövt spricka för att det skulle kännas mer angeläget.

Fångad

Titel; Fångad
Författare; Lucy Christopher
Förlag; Rabén & sjögren

Det var ett tag sedan jag läste Fångad, och jag väntade medvetet med att skriva någonting om den, för jag ville få lite tid att fundera. Efter det att jag läst ut boken så var jag lite förvirrad. Jag visste inte riktigt vad jag skulle tycka. Det vet jag inte riktigt nu en tid efter heller!

På sätt och vis så tycker jag om den och på sätt och vis inte. Boken gör att jag känner mig lite obehaglig till mods. Och det är kanske bra? Det är kanske exakt så författaren vill att man som läsare ska känna sig då man läst boken. Ibland kan det ändå kännas OK att bli obehagligt berörd av en bok, men ibland så känns det inte OK, och jag kan inte bestämma mig för hur det är den här gången!

Men, boken handlar i alla fall om Gemma som, när hon är på semester i Bangkok tillsammans med sina föräldrar, blir bortförd av en man som kallar sig för Ty. Han drogar henne och tar med sig henne till Australien. Till ett hus långt, långt ut i vildmarken som han ställt iordning enkom för detta ändamål.

Ty är övertygad om att han genom att ta med sig Gemma, att ta henne bort ifrån allt välbekant och allt hon håller kärt, gör henne en stor tjänst. Han är helt övertygad om att Gemma, efter det att hon kommit över chocken, kommer att inse fördelarna med detta liv Ty valt åt dem båda.

Efter ett tag får man klart för sig att Ty träffade Gemma första gången i London då Gemma bara var 10 år gammal. Ända sedan dess har han haft koll på henne. På vad hon gör, hur hon mår, vem hon umgås med etc.

Utan att avslöja för mycket så kan jag säga att Gemmas känslor för Ty förändras allt eftersom tiden går. Även om hon hela tiden vill komma tillbaka hem igen, till sina föräldrar och till sina vänner, så ändrar hon gradvis uppfattning om Ty och om vem han är och vad han står för.

Bortser man ifrån min kluvna känsla över att känna mig obehaglig till mods, så är det här en spännande berättelse, och jag tror den kommer att få många läsare!

Airhead

Titel; Airhead
Författare; Meg Cabot
Förlag; Rabén & Sjögren

AIRHEAD: Meg Cabot


Det är är första delen i serien om Emerson Watts. Em är en ganska vanlig, om än kanske ovanligt lite intresserad av mode och utseende, tjej. Hon föredrar dataspel tillsammans med bästa vännen (som hon också är hemligt förälskad i)

Lillasyster Frida däremot vet vad som gäller i modevärlden. Hon har stenkoll och tycker det är inte så lite pinsamt med Em, som klassas som en av töntarna av de riktigt populära tjejerna på skolan.

Trots att det kanske är en ganska lättläst bok, lite chick lit för ungdomar med alla de rätta ingredienserna, så känns upplägget väldigt tänkvärt. Det finns mycket att diskutera i boken. Etik och moral, organdonationer, utseendefixering och modeindustrins hela lockelse för barn och unga . Bland annat.

Em går under högljudda protester tillsammans med bästa vännen och Frida (som förkläde) till ett stort shoppingcentra i staden för att lillasyster vill vara med på skivsignering av en av de allra hetaste artisterna inom sing/song writers. Till signeringen kommer också Nikki, varukedjans stora ungdomsprofil, som precis skrivit på kontrakt för firman på lång tid framöver.

När Em rusar fram för att rädda sin lillasyster då en vajer släpper i taket, får hon en stor platt tv över sig och tuppar av. När hon vaknar igen har det gått över en månad och hon förstår att någonting är fruktansvärt fel när hon inte känner igen sin egen kropp.

Det här är en lättläst bok, man svischar igenom sidorna och det kanske är bra att ha del två i närheten då man är klar med ettan. I alla fall jag är nyfiken på hur fortsättningen följer. Framförallt på Em’s misstankar om att hon är bevakad och avlyssnad av det stora företaget hon är anställd hos. Men också på hur hon ska klara av den stora omställning som det innebär att ha gått ifrån totalt befriad ifrån allt intresse för mode och smink till en ungdomsmodell som måste arbeta hårt för brödfödan och samtidigt ha koll på vad som gäller i en värld där hon känner sig totalt vilse.

Konsten att tala med en änkling

Titel; Konsten att tala med en änkling
Författare; Jonathan Tropper
Förlag; Gilla Böcker

KONSTEN ATT TALA MED EN ÄNKLING; Jonathan Tropper

En riktigt, riktigt bra bok! Jag njöt hela vägen. Otroligt bra flyt i språket, lagom sorgligt, lagom dysfunktionell familj i bakgrunden och en huvudperson som man verkligen vill veta mer om. Inte bara huvudpersonen förresten, utan fler av karaktärerna känns som personer som man (jag!) skulle vilja känna i verkligheten.

Undrans om det kommer fler översättningar? På det Jonathan Tropper har skrivit tidigare? Vad jag vet så är det här den första av hans romaner som översätts till svenska? Eller så får jag väl läsa dem på engelska, för läsa dem det ska jag.

Boken handlar om Doug som blivit änkling alldeles för tidigt i livet. Han är i trettio årsåldern och hans fru, Hailey, dog i en flygolycka när de bara varit gifta i två år. Doug sörjer och har gjort så i ett år. Han fungerar inte bra alls, han dricker för mycket, ältar sin sorg och tar helt enkelt inte alls hand om sig själv.

Han är otrevlig mot sin familj och inte alls tillmötesgående gentemot Russ, Hailyes tonårsson som bodde hos Doug och Hailey medan hon levde. Efter mammans död flyttade Russ hem till sin pappa och dennes nya fru och deras gemensamma barn. Detta är ett arrangemang som ingen av de inblandade är speciellt lycklig över. Russ vill mycket hellre flytta tillbaka till Doug, men Doug vill inte ta det ansvaret, samtidigt som han påpekar att han är ju faktiskt inte alls Russ pappa. De är ju inte ens släkt.

Under den likgiltiga fasaden gentemot Russ så anar man redan tidigt att Doug egentligen bryr sig mycket mer än vad han vill och vågar erkänna.

Hur som helst så har det gått ett år sedan dödsfallet och Dougs familj, framförallt hans tvillingsyster och Russ, tycker det är på tiden att han rycker upp sig. Inte slutar sörja, men kanske vänder blicken lite utåt, uppåt och inte enbart inåt, nedåt.

Grejen är att Doug vet att det kommer att vända, förr eller senare. Han vet att han till slut kommer att hitta ut ur sin bubbla, börja umgås med folk igen, skaffa sig ett nytt liv, kanske till och med finna en ny kärlek. Men, han är inte där ännu. Han vill bli lämnad ifred en stund till. Det här att han faktiskt är medveten om hur han är, varför han gör som han gör och att han faktiskt inser att saker och ting kommer att förändras framkommer i de krönikor han skriver för sin försörjning.

Som sagt; en väldigt bra bok med ett starkt driv hela vägen som jag redan har tvingat på flera personer i min omgivning!

Som trolleri

Titel; Som trolleri

Författare; Mårten Melin
Förlag; Rabén & Sjögren

Trolleri, trollera


SOM TROLLERI; Mårten Melin

Ett sådant oväntat slut! Det trodde jag aldrig.

Mona ska tillbringa sommarlovet med sin pappa ute i sommarstugan på landet. Mamman och pappan har precis separerat, och mamman lever nu tillsammans med en annan man, plus att hon är mycket bortrest. Eftersom pappan arbetar inne i stan på dagarna är Mona ensam. Det finns inte många jämnåriga i det lilla samhället. Det ska vara Lukas då, som kör moped fasta att han inte fyllt 15.

Mona är inte alls intresserad av Lukas. Tycker mest han är tröttsam som håller på och tjatat om att det är någon som stjäl deras grisar. Inte ens många grisar, utan bara en åt gången och bara ibland.

Så när hon nere vid badbryggan träffar den här andre killen blir hon glad. Och kanske lite orolig. Han är ju lite märklig, är han inte? Smutsig och ovårdad. Alldeles för långa tånaglar. Dessutom verkar han närmast livrädd för vatten och visar sig bara när det är mulet ute...

Inte vet hon hur hon ska komma i kontakt med honom heller. Han har ingen mobil, och verkar mest hålla till i en koja i skogen. Mona kan bara vänta och hoppas på dåligt väder, så att Mikael som han kallar sig, dyker upp igen. Mycket märkligt är det ju också att ju mer tid Mona tillbringar med Mikael, desto mindre verkar hon bry sig om sådant som tidigare var viktigt för henne. Som att duscha när man sprungit, spola på toaletten, försöka uppföra sig hyfsat bland andra människor.

Det är spännande att fundera över hur Mona ska göra. Hur hon ska välja. För man förstår att hon vid något tillfälle kommer att behöva välja väg. Det här var en riktigt bra bok av Mårten Melin, tycker jag. Jag har läst en del annat som han skrivit och ville läsa Som trolleri, innan Mårten kommer på klassbesök till sexorna här hos oss. Precis som han gjorde förra året, och förrförra året också!

Revolt

REVOLT; Suzanne Collins

Nu har jag läst ut Revolt av Suzanne Collins. Tredje delen i trilogin om Hungerspelen . Har ni inte läst de två första delarna så vänta med att läsa det här inlägget, så jag inte avslöjar för mycket!

Ovanligt nog så tyckte jag nog bäst om andra delen, Fatta eld. Jag kan inte riktigt förklara varför, men jag tror det kan bero på att det hände lite väl mycket i trean. Missförstå mig rätt! Jag tyckte mycket om även Revolt, men jag känner mig en smula tom nu efteråt. Som om det saknades någonting. Kanske beror det helt enkelt på att jag skulle vilja ha mer information om vad som hände med Gale på slutet. Sedan så tyckte jag att Katniss släppte den sista krigsscenen lite väl lätt. Vad hände egentligen? Vem beordrade vad etc. I och med Katniss val med pilbågen på slutet så måste hon ju ändå ha bestämt sig för vad hon tror är sant? Eller? Är det då troligt att hon skulle låta det vara? Med tanke på Gales troliga inblandning? Jag blir lite förvirrad här. I och för sig så svarar väl Gale själv på den frågan, på ett sätt, när han menar att hon aldrig kommer att kunna släppa tanken.

Revolt är våldsammare än de två tidigare delarna, som är ganska våldsamma de också. Många som man fått följa och fästa sig vid dör. Collins tar livet av ganska många av mina favoriter...Man kan inte anklaga henne för att vara sentimental.

Det är svårt, näst intill omöjligt, att förhålla sig till en del i taget. Som helhet är det en fantastiskt spännande och välskriven berättelse. Intrigerna tätnar, storyn blir mörkare, huvudpersonerna drivs av kriget att utföra handlingar de aldrig skulle göra under normala omständigheter. Men så är det ju. Krig och hemska händelser förändrar människor. Ingen som varit med om någonting våldsamt går ur händelsen som exakt samma person som tidigare.

Jag vill varmt rekommendera serien om Hungerspelen, Katniss och de andra. Och absolut inte bara till ungdomar. Det här är böcker som passar alla åldrar. Ja, inte för unga då förstås, de är bitvis riktigt otäcka.

Slutet, ja. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om slutet. Ljust på ett sätt så klart. För ljust med tanke på allt som hände, kanske? Ett tag trodde jag absolut inte att det skulle bli på det här viset. Jag trodde Peeta skulle offras, och jag är glad att så inte skedde. Så, på ett sätt slutar det som en solskenshistoria, med att de bägge får varandra på slutet. Men, till vilket pris? Hungerspelen, Fatta eld och Revolt kommer att hänga med i mina tankar ett bra tag, tror jag. Mycket att fundera över.

Nygammal favorit

DEN HEMLIGA TRÄDGÅRDEN; Frances Hodgson Burnett


Den här fantastiskt fina utgåvan av Den hemliga trädgården fick jag som recensionsexemplar av Wahlströms härom veckan, och blev så klart väldigt glad för det!

Den är fylld av fina illustrationer gjorda av Robert Ingpen. Jag har läst den här boken för längesedan, men var naturligtvis tvungen att läsa om den nu. Den ska också med på några bokprat framöver hade jag tänkt.

Boken, som är en riktig barn/ungdomsklassiker, handlar om Mary Lennox som är 10 år. Hon bor tillsammans med sin familj i Indien. Pappan är militär och mamman ägnar sig mest åt societetsliv. Mary träffar ingen av föräldrarna särskilt mycket, men lever för övrigt ett bekvämt liv med tjänare som uppfyller alla hennes, åtminstone materiella, önskningar.

Då hela Marys familj förutom Mary själv dör i kolera, skickas hon hem till England, till pappans systers man Archibald Craven som är Marys förmyndare. Fastern är död och farbrodern lever tillsammans med sin sjuklige son, Colin, i ett spöklikt gammalt hus som heter Misselthwaite Manor.

Det är som en utvecklingsroman i miniformat litegrand. Mary som är blek, tunn, missunnsam och sjuklig när hon anländer till godset, förvandlas med hjälp av frisk luft, riktig mat, ett hopprep och nya vänner till en pigg, omtänksam och klok liten tjej.

Det är som en saga, man får läsa boken som en sådan. Jag tycker mycket om den här berättelsen, även om man får vara medveten om att den är väldigt tillrättalagd och lite präktig.

Nyckelbarnen

NYCKELBARNEN; Sara Kadefors


I den här boken träffar vi Siri, och hennes klasskompisar Leo,Linn och Nizar. De bor i samma trappuppgång men är i början av boken egentligen inte kompisar. Även om de går i samma klass är de inte alls intresserade av att lära känna varandra.
Leo anses vara stökig, han är högljudd och har svårt att sitta still, hamnar ofta i bråk. Siri tycker att Linn inte alls är hennes stil, Linn klär sig i rosa och vill verka äldre än vad hon är.

Nu hamnar de alla tre i samma sits när fritidsklubben stänger igen och de inte har någonstans att ta vägen efter skolan. Det är flera timmar varje eftermiddag innan någon av Siris föräldrar kommer hem, och Siri trivs inte alls med detta. Hon vill inte var ensam, Hon vill inte komma hem till en tom, stor och tyst lägenhet. Som hon själv uttrycker det när hon får reda på att Leos föräldrars hundar är hos sin dagmatte tills föräldrarna slutar jobbet, medan Leo är hemma ensam; ”Det är orättvist! Utbrast jag. Jag vill också ha en sån!”

Siri tycker också att det verkar vara något underligt med föräldrarna. De reser båda mycket i tjänsten, men nu är de nästan aldrig hemma samtidigt. Ännu konstigare blir det när Siri ser sin mamma på stan. När mamman egentligen ska vara i Japan på affärsresa.

Det är många vuxna som sviker i den här boken, även om man som läsare förstår att allt inte så svart eller vitt som det verkar för Siri och hennes kompisar i boken, när exempelvis fröken ger sig på och hackar på Leo hela tiden, även när det inte är hans fel. Eller rektorn som inte lyssnar. Eller Linns mamma som ibland glömmer bort att hon har två döttrar att ta hand om.

Kompisarna bestämmer sig för att säga ifrån, att liksom rädda Leo från den oförstående vuxenvärlden. Lite lätt först genom att hitta på saker som gör livet besvärligt för de vuxna i deras närhet. Sedan mer och mer tills de inte riktigt kan hantera situationen. Det blir som en snöbollseffekt. Till slut krävs det verkligt mod av något av barnen, att våga säga ifrån gentemot kompisarna för att få det hela att sluta. Eller att någon vuxen är lite ihärdig och lyssnar och går till botten med vad som egentligen har hänt.

Jag reagerar vid flera tillfällen i boken på att språket känns lite för svårt, lite för vuxet för dem boken är tänkt för. Uttryck som exempelvis ”Med största sannolikhet hade vi blivit avslöjade”, ”Som två ståndaktiga tennsoldater stod vi framför henne, allvarliga och stolta” eller ”Det irriterade mig. Fanns det en outtalad regel om att barn bara får existera i grupp på hamburgeställen?” känns lite ansträngt och krystat när personen som berättar är 11 år.

Samtidigt kan jag tycka att det är bra, för jag tror inte det bara är 10 eller 11 åringar som kommer att läsa den här boken, utan 12 och kanske 13 åringar. Det är alltid svårt att få barn/ungdomar att läsa böcker där huvudpersonerna är yngre än de själva. Helst ska de vara ganska många år äldre, vilket kan vara lite problematiskt.

En sak till som jag reagerade på var titeln. Nyckelbarnen. Jag frågade sjuorna på skolan där jag arbetar, och inte en enda av dem hade en aning om vad det betyder. Känns som ett lite föråldrat uttryck. Sedan kan ju titeln även syfta på en händelse i boken som har med nycklar att göra, men det känns lite långsökt att de unga läsarna ska tänka så.

Förutom att det, som i ganska många barn/ungdomsböcker, finns en hel hop med dumma vuxna och knappt en enda vettig, så tycker jag mycket om själva historien. Vardaglig men ändå spännande, och jag känner verkligen med Siri när hon tycker att det börjar gå för långt, men ändå inte har kraft eller förmåga att få ett slut på det.

Radhusdisco

RADHUSDISCO; Morgan Larsson


Det här är Morgan Larssons debut. En barn och ungdomsskildring som utspelar sig i Trollhättan, staden där alla vägar bär till Saab.

Boken är indelad i tre delar; lågstadiet, mellanstadiet och högstadiet. Vi får följa Morgan från först dagen i ettan tills han går sin sista dag i nian och det allra sista sommarlovet tar sin början.

Morgan är en kille som tänker mycket. Han klurar och funderar. Säkert för mycket ibland, vilket gör att han går omkring och oroar sig för en del saker som killar i hans ålder egentligen inte behöver tänka så mycket på. Jag föreställer mig att han har haft lite ont i magen en del nätter under sin uppväxt, när han antingen tror att något hemskt ska hända på grund av något han gjort eller sagt eller för att han grubblar på livets stora gåtor och orättvisor.

Det här är ingen mörk historia. Morgan är en kille som trivs med livet. Mamma, pappa och småsyrror är snälla, kompisar har han, och det går bra i skolan. Igenkänningsfaktorn är mycket hög! Jag är några år äldre än Morgan Larsson, men känner igen mig massor, och jag tror det är ännu mer så med manliga läsare.

Jag satt med ett leende på läpparna mest hela tiden när jag läste den här boken. Språket är fint och känns helt naturligt. Jag är helt fascinerad över alla minnen som kom forsande över mig när man läste om låtar, kläder och företeelser i största allmänhet. Jag känner mig i allmänhet inte särskilt gammal, men när man läser det här så inser man att det gått en del år sedan man själv gick ur nian!

Sorgfjäril

SORGFJÄRIL; Ingelin Angerborn


Det här är, tycker jag, en riktig liten pärla!

Sorgfjäril handlar om Alice som tillsammans med sin familj precis har flyttat långt bort ifrån staden där hon bott i hela sitt liv. De har flyttat bort ifrån skola, kompisar och pojkvännen (?) Leo. Ja, bort ifrån allt självklart och hemtamt.

Alice är inte glad inför flytten. Hon vill absolut inte flytta. Och framförallt så vill hon inte flytta långt ut på landet till ett gammalt renoveringsobjekt till kråkslott där varken mobil, Internet eller vanlig tv fungerar som det ska.

Men, Mamman och hennes nya man Peter, är eld och lågor. Bort från stan! Stort härligt hus med stor ännu härligare trädgård! Livskvalitet! Barnen har inte så mycket att sätta emot. Alice har en lillebror som heter Emanuel, men kallar sig själv för Manel. Manuel är annorlunda, man får aldrig reda på egentligen, varför Emanuel är annorlunda, men det är han. Lite långsammare än sina jämnåriga. Förhållandet mellan Alice och hennes bror är väldigt fint beskrivet. Även om man kan ana och förstå att Alice ibland tycker det är lite jobbigt med Emanuel, som alltid kräver tillsyn, aldrig kan lämnas ensam, eftersom de då är rädda för att han ska försvinna, så älskar Alice verkligen sin lillebror. Hon är fantastisk med honom, ansvarstagande med världens tålamod.

Bland det första som händer när de kommer fram till deras nya hus är att Alice får syn på en fjäril. Hon har aldrig sett en sådan fjäril tidigare och hon blir nyfiken på vad det är för sort.

Den här fjärilen fortsätter att dyka upp med jämna mellanrum, samtidigt som det verkar som om Emanuel ibland fastnar med blicken på något de andra inte kan se. De brukar säga att han har sina tankeglapp.

Undan för undan så får Alice reda på att något hemskt har hänt i deras hus för länge sedan. Huset kallas i byn för Spanska slottet eftersom han som byggde huset hade en spansk fru. Det hände en hemsk olycka med deras barn, och ingen vill riktigt tala om exakt vad som hände. Ingen vill egentligen prata om huset över huvudtaget.

En dag när Alice sitter med webbkameran och chattar med Leo undrar han vem tjejen som står bakom Alice i hennes rum är. Problemet är bara att Alice är ensam i rummet…Plötsligt slocknar alla lampor, datorn dör och Alice blir livrädd. Vad är det som händer?

Riktigt spännande blir det, och Alice och Emanuels historia vävs in i den historia som tillhör de barn som levde i huset då för längesedan, när huset fick namnet Spanska slottet.

Svarta fåglar

SVARTA FÅGLAR; Mikael Salmson och Lars Sundström


Det här känns nästan som en Fantasy bok, men det är det inte. Det är förr i tiden känsla, kanske medeltiden? Påhittade länder och folk, men inga trollkarlar eller magiska svärd eller liknande. Lite grand som i vissa miljöer i sagan om ringen filmerna.

Boken tar upp allvarliga ämnen, som krig och utanförskap. Det var ett krig som pågick för trettio år sedan mellan två folkslag. Nu håller det på att blossa upp igen. Det handlar om hämndlystnad, att hämnas de människor man förlorade då, för trettio år sedan.
Vi möter två olika folkslag; Makeberna och Tekitierna. Tekitierna är lite mer krigiska, de har hästar och spjut, medan Mabekerna lever som bönder mer stillsamt i sin dalgång. Amik, som huvudpersonen heter ser när han är ute och vaktar familjens får, två ryttare som måste vara tekitier. Efter detta drar kriget igång. Många i dalen lyckas till en början fly, och däribland finns Amik och hans mamma. Pappan gick ut i strid och kom aldrig tillbaka.

Bland de flyende finns människor som inte tycker om Amik och hans mamma. Mamman kommer nämligen från Tekitien från början. Eller rättare sagt hennes egen mamma flydde från sin man som var elak, och tog sig till Makebernas dal. Där blev hon väl omhändertagen och där växte hennes dotter, Amiks mamma upp, och träffade så småningom Amiks pappa. Nu när det är krig mellan de båda folken är det några som inte vill ha Amík och hans mamma i närheten.

De som är på flykt tar sig till ett kloster i närheten där de till en början finner en fristad. Sedan kommer verkligheten ifatt dem här också, och de måste ta sig ifrån klostret för att söka skydd på andra ställen. Det är en spännande lättläst bok, som tar upp ständigt aktuella frågor som exempelvis hur man behandlar människor som har en annan bakgrund än en själv.

Även om boken känns avslutad så får jag en känsla av att det kommer fler böcker om Amik. Det finns absolut trådar att spinna vidare på. Vi får se!

Kram från alice

KRAM FRÅN ALICE; Suzanne LaFleur


När boken börjar så är Alice ensam hemma. Man förstår tidigt att någonting hemskt har hänt. Hon måste klara sig själv, maten börjar ta slut och hon måsta handla. Det är stökigt i huset och hon är orolig att någon ska komma på besök. Vad ska hon säga då? Tänk om någon av tanterna som brukade komma då i början, kommer tillbaka? Och var är hennes mamma?

Tillslut, efter ett par tre dagar kanske kommer Alice mormor till huset. Hon förstår direkt att allt inte står rätt till och tar med sig Alice hem till sig. Man förstår att Alice är ledsen, rädd och känner sig sviken av sin mamma, men det tar ett tag innan man får klart för sig vad det egentligen är som har hänt. Man får vissa bitar här och där.

Alice blir i alla fall kvar där hos mormodern hela sommarlovet, och ända fram tills det att skolan ska börja. Det blir så att hon börjar i en ny skola och börjar så smått känna sig hemma här, hon finner sig tillrätta. Hon får en bästa kompis i Bridget som bor i huset bredvid mormodern. Hon får bra kontakt med kuratorn på skolan. Men, hela tiden finns mamman med i bakgrunden. Varför kommer hon inte tillbaka? Är hon arg på Alice? Har Alice gjort något fel? Ibland längtar Alice helt förtvivlat efter sin mamma och ibland vill hon aldrig mer träffa henne.

Alice mår bra av mormoderns rutiner. Hjälpa till i trädgården, göra läxor, skriva ned sina tankar som kuratorn ber henne att göra. Alice mår också väldigt bra av att umgås med Bridgets familj, de tar sig an henne och gör att hon känner sig trygg och efterlängtad.

När sedan den dagen kommer då det är dags för Alice att kanske flytta tillbaka till sin mamma så är hon inte så säker längre. Kanske är hon inte riktigt mogen ännu. Kanske är hon fortfarande rädd att något skall hända igen. Kommer hon att bli lämnad ensam en gång till? Man får som läsare också, på avstånd, via brev och telefonsamtal följa mammans svåra väg tillbaka till ett normalt liv. Ett liv där hon så klart vill ha Alice hos sig.

Alice är en klok liten tjej, och det här är, tycker jag, en väldigt fin berättelse. Alice är 11 år i boken, men jag tycker nog att man ska vara något äldre för att kunna ta till sig och förstå boken på rätt sätt. Sorglig är den också förstås, men med en ljusning på slutet. Alice mår trots allt ganska bra när vi lämnar henne. Det här är en bok som hänger med länge. Den hittar tillbaka in i mina tankar långt efter det att jag läst ut den.

Hittebarnet

HITTEBARNET; Katerina Janouch


Det här är den tredje boken om barnmorskan Cecilia Lund, och även om jag inte blev helt fast av de tidigare delarna ville jag gärna läsa även denna. Någonting är det som lockar. På ett sätt så tycker jag Cecilia är lite för präktig och duktig och urtypen av gå-in-i-väggen-mamma.Hon ska klara av allt med arbete, barn och hem på egen hand, samtidigt som hon ska vårda sitt äktenskap, själv må bra och känna sig fin…

I denna del är hon dessutom gravid med sitt femte (!) barn, och håller på att återhämta sig från överfallet i bok två. Cecilias motstridiga känslor gällande det här nya lilla barnet beskrivs på ett, tycker jag, jättefint sätt. Självklart är hon glad över barnet, men samtidigt finns massor av tvivel. Konstigt vore det ju annars, med en relation som håller på att lappas ihop efter en otrohetsaffär, fyra barn sedan tidigare och ett krävande arbete. Som Katerina Janouch beskriver det hela så är det OK att tveka, OK att inte vara hundra procent lycklig över en graviditet.

Det finns en klang i Katerina Janouchs språk som tilltalat mig. Det driver fram utan att skynda, och det känns helt naturligt. Lite grand blir det samma känsla som när jag blir glad av ungdomsböcker med språk som inte känns konstruerat, så känns det här trivsamt. Hon håller sig på något vis inom ramarna för ”präktigt” utan att det blir trist och töntigt. Sensuellt är ett ord som kommer för mig?

Berättelsen flyter på bra, mycket relationer och lite spänning på det, precis som i de tidigare böckerna om Cecilia Lund. Jag stör mig lite på John, den äkta mannen, som svängt om så fullständigt och dessutom blir överlycklig över det här nya lilla livet. Nu ska det delas på allt arbete hemma, med barn, städning och tvätt. Plötsligt är det han som är drivande när det gäller att åka och storhandla och skriva matlistor för veckan. Känns lite sådär. Förändringen gick lite väl fort.

Sedan har jag lite svårt för slutet. Jag vill inte avslöja för mycket, men tycker nog att vissa av trådarna som knyts ihop känns lite väl långsökta. Berättelsen hade nog mått bra av att skippa något av spåren. Men, som med så mycket annat; Jag förmodar att det kommer ytterligare en bok, och då kommer jag att läsa även den!

Jag kan bara hålla med Lisa Bjärbo...

(författaren till DET ÄR SÅ LOGISKT ALLA FATTAR UTOM DU)...som skriver att ”…och här ligger jag och lipar” om Jägerfelds andra ungdomsroman. Jag grät så det skvalade, framförallt på slutet. Men jag skrattade också. Många gånger.

HÄR LIGGER JAG OCH BLÖDER; Jenny Jägerfeld
Under en skulpturlektion (hon har fått dispens och ska istället för att göra en skulptur fixa till en hylla) råkar Maja såga av sig toppen på sin ena tumme. Läraren får naturligtvis panik, Maja själv svimmar och det blir blodigt och kaotiskt. Väl på sjukhuset när Maja är omplåstrad och sitter och väntar på sin pappa, som för övrigt utbrister ”Vad har du på dig” det första han gör, så tar pappan när han anländer läraren åt sidan och undrar oroligt; Du tror väl inte hon gjorde det med flit?

Det gjorde hon nu inte, men det tar ett tag att övertyga pappan om detta. De ringer naturligtvis också till Majas mamma för att meddela vad som hänt, men hon hör aldrig av sig tillbaka. Mamman bor i Norrköping och Maja brukar tillbringa varannan helg där tillsammans med sin mamma. Annars bor hon i Stockholm med pappan.

När helgen kommer, utan att de har hört ett ord ifrån mamman, så packar Maja sin väska och sätter sig på tåget. Väl framme tycker hon det är märkligt att mamman inte står där på perrongen och väntar, som hon brukar göra. Hon ringer igen, men får fortfarande inget svar. Hon tar spårvagnen hem till sin mamma, låser upp ytterdörren och går in. Det är ingen där och det ligger heller ingen lapp som mamman har skrivit för att berätta var hon är och varför hon inte hört av sig.

Maja bestämmer sig för att avvakta. Hon kontaktar inte pappan för att meddela honom om att mamman är försvunnen. Antagligen för att hon känner på sig att han skulle kritisera mamman och det vill hon inte. Majas mamma är lite speciell. Hon har ett enormt kontrollbehov, mycket fasta rutiner och hon läser konstant. Hon läser verkligen hela tiden.

Medan hon väntar på att mamman ska höra av sig sitter Maja ute på verandan, och råkar få två stora träflisor i ena foten. Det blir så illa att hon faktiskt måste få hjälp med att plocka ut dem. Hon hittar ingen pincett i badrumsskåpet, och haltar därför iväg till ena grannen.

Där visar det sig vara full fest och ingen märker när hon tar sig in i huset förrän hon är mitt ibland alla människor. Hon får hjälp av en kille som påstår att han heter Justin Case (en blinkning till Meg Rosoff?). Justin får ut stickan, men Maja blir kvar i alla fall.

Även efter det att hon är tillbaka hos pappan så dröjer det bra länge innan hon faktiskt talar om att mamman är borta. Anledningen till att hon känner att hon faktiskt måste säga något är att när hon går igenom mammans (och pappans för den delen, han får varken ha mejl eller facebook lösenord i fred…) mejl så ser hon ett som skulle ha gått i väg till Majas pappa där mamman förklarar att hon inte kan ta emot Maja just den helgen. Maja ser att mejlet inte gått iväg pga av en felaktig bokstav i namnet. Detta gör henne nervös. Hennes mamma skriver absolut inte fel i några adressfält.

Det är inte bara den avsågade tummen och mammans försvinnande som komplicerar Majas tillvaro. Pappans relation till en kvinna som Maja definitivt inte tycker passar, och hennes egen relation till ’Justin’ underlättar inte precis. Men, det är trots allt Majas relation till sin mamma som genomsyrar allt. Det är ett kaotiskt förhållande och lite pö om pö får man reda på händelser under uppväxten som gör att man som läsare förstår att allt inte står riktigt till. Vad som är så skickligt är att vissa av dessa händelser är sådant som Maja plötsligt kommer att tänka på, saker som hon har haft djupt inom sig och inte tillåtit sig själv att tänka på under många år. Så som läsare får man reda på dem samtidigt som de för första gången på länge dyker upp i Majas huvud.

Jag tycker mycket om Maja, och för den delen flera andra personer i den här boken också. Lite likheter med Bella i Twilight, i form av de bådas benägenhet att slå sig och råka ut för olyckor, kan anas! Man både skrattar och gråter. Några riktigt bra onliners finns med och språket är fräscht med vassa formuleringar. Som läsare dras man med i denna otroligt angelägna berättelse från första stund. Och det som man alltid oroar sig för när det gäller ungdomsböcker, att språket ska kännas tillrättalagt och konstruerat, den tanken kommer inte ens i närheten av mitt huvud under läsningen av Här ligger jag och blöder.

Silverkniven

SILVERKNIVEN; Maj Bylock


Edit bor tillsammans med sin mormor och morfar. Mamman bor ensam i ett litet torp utanför samhället. Hon är konstnär, och hennes tavlor har oftast mörka lite mystiska motiv. På många av dem kan man ana en hotfull skugga som lurar i utkanten. Ibland mår Edits mamma så dåligt att hon måste läggas in och få hjälp under en period.

Edit är van vid att det är så här, men det innebär inte att hon tycker det är OK, eller att hon mår bra. Tvärtom känner hon ett starkt utanförskap, blir utsatt i skolan och har inte många vänner. Hon söker ständigt efter sin identitet, och det enda stället förutom hemma hos mormor och morfar, där hon känner sig riktigt lugn är i stallet. När hon är tillsammans med favorithästen Lulu mår hon bra. Det är som om de båda kan kommunicera ordlöst med varandra.

Edit får syn på en artikel om ett ridläger som hon väldigt gärna vill åka på. Mamman sätter sig bestämt emot, men eftersom hon inte har några egentliga argument blir det till slut att Edit åker i alla fall. Väl där möts hon och de andra deltagarna av ett väldigt udda syskonpar, med väldigt udda idéer. Till exempel så får ungdomarna endast rida på natten. De får också sy sina egna kåpor.

Berättelsen påminner mig lite om Maria Gripes Skuggserie, med sin mystiska borg med gammaldags klingande namn och det där övernaturliga, som man inte riktigt kan sätta fingret på.

Det här är en berättelse om vampyrer, mörker, förtvivlan och utanförskap. Men också om det ljusa. Om tryggheten som trots allt finns i Edits närhet och om styrkan i att vara flera stycken tillsammans när det goda ska ta upp kampen mot det onda.