Farsta fritt fall

Titel; Farsta fritt fall
Författare; Ulrika Lidbo

Förlag; Alfabeta
Efter pappans, som är polis, hjärtinfarkt flyttar Henrika och hennes familj från Lund till Farsta. Pappan som inte kan arbeta på samma sätt som tidigare blir erbjuden en skrivbordstjänst i Farsta som han tackar ja till . Hellre än att gå i förtidspension, som han absolut inte kan tänka sig.

Mamman reser mycket i jobbet och är sällan hemma. När hon kommer hem har hon fina presenter med sig till Henrika. Fina presenter men ingen tid över för att lägga märke till att Henrika inte fixar det här med flytten särskilt bra. Dels tar hon ett alltför stort ansvar för pappan eftersom mamman sällan är hemma, dels kommer hon inte in i nya klassen över huvud taget. Allt är så annorlunda mot hur det var i Lund. Hon vet inte hur hon ska bete sig, vad hon ska säga eller vad hon ska ha på sig för kläder. Allt blir bara helt fel.

I ett programöverskridande projekt blir Henrika och Mira hopsatta att arbeta i en grupp. Det går inget vidare. De är varandras motsatser. Mira bor med en alkoholiserad, tablettmissbrukande mamma i en liten lägenhet vid Farsta centrum. Hon hänger med andra i samma utsatta situation och har nog provat det mesta när det gäller droger. Vad som gör dem lite lika ändå är att de båda tar stort ansvar för en förälder, fast med helt olika förutsättningar. De vet egentligen ingenting alls om varandra, varje möte slutar mer eller mindre i katastrof. Mira vräker ur sig någonting dumt som hon sedan ångrar och Henrika bara sluter sig och säger ingenting alls.

Det känns ändå som om det är Mira som till slut blir drivande i det att de faktiskt till viss del hittar fram till varandra. Mira som bestämt sig för att faktiskt gå till skolan, att lägga av med sprit och droger. Att faktiskt försöka ordna upp sin tillvaro så gott det går. När sedan mamman beslutar sig för att göra ett försök hon också så anar man en ljusning.

Henrika genomgår också en förändring. Hon sätter på något vis stopp för att alltid vara artig och trevlig, att acceptera pappans sätt gentemot henne. Det här med att han fortfarande behandlar henne på samma sätt, pratar med henne på samma vis, som han gjorde för fem år sedan.

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken. Jag gillade Ulrika Lidbo's debut; Decembergatans hungriga andar också, men den här är, tycker jag, bättre. Ulrika Lidbo skriver med ett språk som känns äkta. Det låter inte ett dugg konstruerat, något som är viktigt i all ungdomslitteratur. Det finns också ansvarstagande vuxna, vuxna som faktiskt bryr sig. De kanske inte syns så värst tydligt, men de finns där i alla fall. Detta är annars något man ofta saknar i barn- och ungdsböcker. Vettiga vuxna. De flesta vuxna verkar vara helt egotrippade och totalt ansvarslösa och inte märka någonitng av vad som händer med barnen eller ungdomarna i deras närhet. Man kan bli lite trött på dumma vuxna. Nu är väl detta fenomen i och för sig mest synligt i barnböcker och inte lika tydligt inom ungdomslitteraturen.

Jag gillar verkligen de här båda tjejerna som är så starka båda två, fast på olika sätt. Jag vill veta hur det går för dem. Jag vill ha en fortsättning! Jag vill veta om Henrika kan stå emot, om hon orkar att göra det hon innerst inne vet är rätt. Om hon orkar att inte välja det enkla, bara för att hon är så trött på att vara oskulden, tönten och trött på att inte vara en av de andra. Jag hoppas hon orkar vänta på de där andra kompisarna som säkert kommer att dyka upp om hon har lite tålamod. De där kompisarna som hon kan känna sig hemma med, där hon inte behöver känna sig så fel hela tiden.

Och hur ska det gå för Mira? Mira som envetet bestämt sig för att bryta med det gamla, som till slut har förstått att hon faktiskt ser dåligt, tagit mod till sig och och gått till optikern och fått glasögon. Ingen vuxen har över huvud taget brytt sig så pass mycket att de har förstått att hon har dålig syn. Ja,det skulle vara fint med en fortsättning!

Detta inlägg är även publicerat på Bibliotekskatten

Som trolleri

Titel; Som trolleri

Författare; Mårten Melin
Förlag; Rabén & Sjögren

Trolleri, trollera


SOM TROLLERI; Mårten Melin

Ett sådant oväntat slut! Det trodde jag aldrig.

Mona ska tillbringa sommarlovet med sin pappa ute i sommarstugan på landet. Mamman och pappan har precis separerat, och mamman lever nu tillsammans med en annan man, plus att hon är mycket bortrest. Eftersom pappan arbetar inne i stan på dagarna är Mona ensam. Det finns inte många jämnåriga i det lilla samhället. Det ska vara Lukas då, som kör moped fasta att han inte fyllt 15.

Mona är inte alls intresserad av Lukas. Tycker mest han är tröttsam som håller på och tjatat om att det är någon som stjäl deras grisar. Inte ens många grisar, utan bara en åt gången och bara ibland.

Så när hon nere vid badbryggan träffar den här andre killen blir hon glad. Och kanske lite orolig. Han är ju lite märklig, är han inte? Smutsig och ovårdad. Alldeles för långa tånaglar. Dessutom verkar han närmast livrädd för vatten och visar sig bara när det är mulet ute...

Inte vet hon hur hon ska komma i kontakt med honom heller. Han har ingen mobil, och verkar mest hålla till i en koja i skogen. Mona kan bara vänta och hoppas på dåligt väder, så att Mikael som han kallar sig, dyker upp igen. Mycket märkligt är det ju också att ju mer tid Mona tillbringar med Mikael, desto mindre verkar hon bry sig om sådant som tidigare var viktigt för henne. Som att duscha när man sprungit, spola på toaletten, försöka uppföra sig hyfsat bland andra människor.

Det är spännande att fundera över hur Mona ska göra. Hur hon ska välja. För man förstår att hon vid något tillfälle kommer att behöva välja väg. Det här var en riktigt bra bok av Mårten Melin, tycker jag. Jag har läst en del annat som han skrivit och ville läsa Som trolleri, innan Mårten kommer på klassbesök till sexorna här hos oss. Precis som han gjorde förra året, och förrförra året också!

Synvilla

SYNVILLA; Karina Berg Johansson


Klassen ska snart sluta nian och är på väg till Gotland på en sista gemensam klassresa. Samuel är med ombord med sin kniv omsorgsfullt gömd i fickan. Hans plan är att åka med till Gotland, men att inte vara med tillbaka när färjan lägger till.

Samuel har alltid känt att han inte riktigt passar in. Han har alltid känt sig udda, utanför och annorlunda. Även som riktigt liten när mamman, som nu är död, levde ville han inte ha särskilt mycket med andra människor att göra. Till mammans bestörtning så klart. De flesta föräldrar vill nog att deras barn inte ska befinna sig särskilt långt utanför normen för hur man ska vara. Lite speciell är bra, men inte för mycket!

Även om Samuel alltid är ensam har han full koll på sina klasskompisar. Eller det tror han att han har i alla fall. Kanske är saker och ting inte alltid riktigt som han tror. Kanske det är en synvilla.

Med på resan är också Emelie, Samuels stora och enda kärlek, och hennes pojkvän Lukas. Det är svårt för Samuel att tycka illa om Lukas. Hur gärna han än vill så går det inte riktigt. Nicholas däremot, där har Samuel inga problem alls med sitt hat. Nicholas som alltid är mycket noga med att hålla med lärarna och andra vuxna, men så snart de vänder ryggen till blir till någon helt annan.

En vuxen som verkar vara på väg att se igenom Nicholas är Ika, Emelies mamma, som är med på resan som förälder. Hon kan inte riktigt sätta fingret på det, men någonting stör henne. Likadant som det stör henne att lärarna verkar ha gett upp hoppet om Samuel. I deras ögon är han helt enkelt ett hopplöst fall, ingen man ska ägna en massa energi åt. Han var konstig redan innan mamman dog, menar de. Till och med hans egen mamma tyckte han var konstig. Nä, man får vara glad så länge han inte hittar på något riktigt idiotiskt under resan.

Jag blir väldigt nyfiken på flera av personerna i den här boken, och hade velat få veta mer. Samuel så klart, men också till exempel Ika och Emelie. Vad är det som har hänt, som gjort att de har så svårt att förlåta varandra? Är det så enkelt som att Ika tar så mycket plats bara genom att vara som hon är att hon inte märker att Emelie finns? Många av karaktärerna skulle kunna utvecklas mycket mer, men då skulle det så klart bli en mycket längre roman!

Jag tycker om den här boken. Den är ganska lågmäld även om den tar upp fruktansvärt jobbiga saker. Den är sorglig, och slutet tror jag man kan tycka väldigt olika om. Det ska bli spännande att se om författaren kommer ut med fler böcker.

Nygammal favorit

DEN HEMLIGA TRÄDGÅRDEN; Frances Hodgson Burnett


Den här fantastiskt fina utgåvan av Den hemliga trädgården fick jag som recensionsexemplar av Wahlströms härom veckan, och blev så klart väldigt glad för det!

Den är fylld av fina illustrationer gjorda av Robert Ingpen. Jag har läst den här boken för längesedan, men var naturligtvis tvungen att läsa om den nu. Den ska också med på några bokprat framöver hade jag tänkt.

Boken, som är en riktig barn/ungdomsklassiker, handlar om Mary Lennox som är 10 år. Hon bor tillsammans med sin familj i Indien. Pappan är militär och mamman ägnar sig mest åt societetsliv. Mary träffar ingen av föräldrarna särskilt mycket, men lever för övrigt ett bekvämt liv med tjänare som uppfyller alla hennes, åtminstone materiella, önskningar.

Då hela Marys familj förutom Mary själv dör i kolera, skickas hon hem till England, till pappans systers man Archibald Craven som är Marys förmyndare. Fastern är död och farbrodern lever tillsammans med sin sjuklige son, Colin, i ett spöklikt gammalt hus som heter Misselthwaite Manor.

Det är som en utvecklingsroman i miniformat litegrand. Mary som är blek, tunn, missunnsam och sjuklig när hon anländer till godset, förvandlas med hjälp av frisk luft, riktig mat, ett hopprep och nya vänner till en pigg, omtänksam och klok liten tjej.

Det är som en saga, man får läsa boken som en sådan. Jag tycker mycket om den här berättelsen, även om man får vara medveten om att den är väldigt tillrättalagd och lite präktig.

Blade, Spela död

BLADE; SPELA DÖD; Tim Bowler


Nu har jag äntligen fått läst första delen i Blade! Jag har haft med mig den här boken hem så många gånger nu att jag har tappat räkningen…Det har alltid lyckats komma en eller ett par andra titlar emellan och så har den fått åka med tillbaka till bibblan, oläst.

Men nu är den alltså läst, och jag tyckte den var jättebra. Den var spännande och lättläst. Den fångade mig från första stund och jag kommer absolut att läsa de andra delarna också, och jag kommer definitivt att ha med den på något bokprat framöver.

Vad jag tyckte mest om var att författaren håller läsaren så ovetandes om vad det är som Blade har råkat ut för. Han håller sig gömd, det vet vi, och har lyckats hålla sig gömd, eller spela död, i över tre år. Han är duktig på att hantera knivar, det vet vi också, och han är en duktig ficktjuv.

Han är smart. Det måste han vara för att klara sig undan så länge. Klara sig utan att någon annan människa vet var han befinner sig. Han är duktig på att inte lämna några spår efter sig. Men man får i den här första delen alltså inte reda på historien som ligger bakom. Varför han över huvud taget befinner sig på flykt och varför han måste spela död.

I slutet av Spela död så får Blade sällskap av Bex och hennes dotter Jaz, som också är på flykt. Deras historier korsades av en slump, och detta resulterade i att de nu står i tacksamhetsskuld till varandra. Från början verkade det som om Blade inte var speciellt förtjust i tanken på att vara tvungen att släpa på en ung tjej och hennes lilla dotter, men efter ett tag så känns det som om han innerst inne tycker det vore skönt att inte vara helt ensam.

Det är nog en bra idé att ha tillgång till i alla fall de första två delarna samtidigt om man börjar läsa berättelsen om Blade. För har man en gång börjat läsa, så vill man väldigt gärna veta hur det ska gå! Nu får del två åka med mig hem i dag!

Silverkniven

SILVERKNIVEN; Maj Bylock


Edit bor tillsammans med sin mormor och morfar. Mamman bor ensam i ett litet torp utanför samhället. Hon är konstnär, och hennes tavlor har oftast mörka lite mystiska motiv. På många av dem kan man ana en hotfull skugga som lurar i utkanten. Ibland mår Edits mamma så dåligt att hon måste läggas in och få hjälp under en period.

Edit är van vid att det är så här, men det innebär inte att hon tycker det är OK, eller att hon mår bra. Tvärtom känner hon ett starkt utanförskap, blir utsatt i skolan och har inte många vänner. Hon söker ständigt efter sin identitet, och det enda stället förutom hemma hos mormor och morfar, där hon känner sig riktigt lugn är i stallet. När hon är tillsammans med favorithästen Lulu mår hon bra. Det är som om de båda kan kommunicera ordlöst med varandra.

Edit får syn på en artikel om ett ridläger som hon väldigt gärna vill åka på. Mamman sätter sig bestämt emot, men eftersom hon inte har några egentliga argument blir det till slut att Edit åker i alla fall. Väl där möts hon och de andra deltagarna av ett väldigt udda syskonpar, med väldigt udda idéer. Till exempel så får ungdomarna endast rida på natten. De får också sy sina egna kåpor.

Berättelsen påminner mig lite om Maria Gripes Skuggserie, med sin mystiska borg med gammaldags klingande namn och det där övernaturliga, som man inte riktigt kan sätta fingret på.

Det här är en berättelse om vampyrer, mörker, förtvivlan och utanförskap. Men också om det ljusa. Om tryggheten som trots allt finns i Edits närhet och om styrkan i att vara flera stycken tillsammans när det goda ska ta upp kampen mot det onda.

Hej vacker

HEJ VACKER; Ann-Helen Laestadius

Jag tyckte nog ännu mer om HEJ VACKER än SMS FRÅN SOPPERO, som ju är den första boken om Agnes.

För det första så älskar jag titeln! Så fint!

I tvåan så ska Agnes tillbringa sex veckor i samebyn Soppero, hos sin mormor och morfar. Agnes ser mycket fram emot sommaren. Inte bara för att hon ska få tillbringa en längre tid med mormor, morfar och andra släktingar utan för att hon ska få bo i samma by som Henrik. Samekillen hon träffade lite kort förra gången hon var på besök.

Sedan dess har de båda haft tät SMS och chatt kontakt, och nu ska de äntligen få träffas igen. Nu blir allt inte så där perfekt som Agnes har hoppats på. Redan första kvällen så blir hon kallad Stockholmaren på fotbollsplan, och det beskriver ganska väl hur en del av byborna ser på Agnes.

Redan innan har Agnes kännt sig kluven mellan Solna och Soppero. Hon känner att hon inte riktigt hör hemma någonstans. När hon är i Soppero känner hon sig utanför eftersom hon inte lärt sig samiska, och inte kan så mycket om Samiska traditioner. När hon är hemma i Solna känner hon sig också lite annorlunda i och med sitt Samiska ursprung.

Nu har Agnes börjat lära sig lite samiska på egen hand. Hon tycker inte hon får tillräckligt med hjälp av sin mamma. Mamman, som lämnade Soppero för Kiruna och sedan Solna. Hon som inte vill kännas vid sitt ursprung riktigt. Som tyckte det blev för tungt att bära under uppväxten.

När Agnes nu kommer till Soppero för att vara där under en länge tid så tar det inte många dagar innan Henrik börjar dra sig undan. Agnes blir ledsen och kan inte förstå vad det är som händer. Sedan får hon klart för sig att det är Henriks mamma som protesterar. Hon vill inte att Henrik ska ha någonting att göra med Agnes. Där finns en rädsla att Henrik ska lämna byn och samelivet bakom sig och flytta söderöver han också. Som Agnes mamma gjorde.

En händelse som knyter an lite till det magiska och gammal folktro, gör att Agnes mamma tar första bästa flyg upp till byn för att stötta Agnes.

Mycket av problematiken i HEJ VACKER är ju lite speciell i och med att det hela utspelar sig i norra Sverige, i en liten sameby. Inte så många av oss har ju varit så långt norr ut. Inte jag i alla fall, även om jag gärna skulle vilja komma dit någon gång i livet. Men, om man bortser från det geografiska läget så är det vanliga tonårsproblem som Agnes brottas med. Att inte känna sig riktigt hemma någonstans, vara rädd för att inte passa in, första kärleken etc. Kul att läsa en bok i lite udda miljö.

Efter vad jag kan förstå så ska det komma en fortsättning, och den ser jag mycket fram emot att läsa. Jag vill väldigt gärna veta hur det ska gå för Agnes, Henrik och de andra.