De tusende

Titel; De tusende
Författare; Petter Lidbeck
Illustratör; Max Elmberg Sjöholm
Förlag; Natur & Kultur

Jag känner mig lite kluven till De tusende. Det är utan tvekan en spännande, lättläst berättelse som är fint illustrerad av Max Elmberg Sjöholm, det är inte det jag reagerar på. De händelser i boken jag känner mig kluven inför är det våld, som inte skrivs rätt ut men som ända framgår tydligt, som Gecko (en av de tusende) utsätter Gabrielle för och också Gabrielles hämnd mot Gecko. Det känns obehagligt och det gör att jag känner mig osäker på hur långt ner i åldrarna jag vill rekommendera boken.

Men, jag tror egentligen inte att det har så stor betydelse, för jag tror att många elever kommer att låna och läsa den här boken vare sig jag rekommenderar/bokpratar om den eller inte!


Det hela utspelar sig i en framtid där en dödlig, pestliknande sjukdom har skördat och fortfarande skördar många liv varje dag. De som blir sjuka transporteras till en närliggande ö, där de tas omhand av De tusende. En på tusen överlever nämligen sjukdomen. Men, de är också de värsta smittbärarna så de hålls isolerade från de ännu inte smittade.

Deras arbete är att ta hand om de sjuka under deras sista dagar i livet och därefter bränna deras kroppar. Ett tungt och tröstlöst arbete. En av de överlevande på ön, Gecko (som nämndes ovan), är inte alls nöjd med hur de tusende behandlas. Han vill ha förändring och vill att de överlevande ska göra uppror. Det är trots allt de som kommer att finnas kvar när alla andra är borta. Han vill snabba på förloppet något. Smuggla tillbaka smittbärare till fastlandet för att smittan ska spridas så snabbt som möjligt.

Andra är emot Geckos förslag och tycker det kan liknas vid mord. Bland annat kaptenen som kör färjan fram och tillbaka till fastlandet, vår namnlösa huvudperson och hans vän Mercer. Saken ställs på sin spets då kaptenens dotter är en av de smittade som kommer för att ta färjan till ön.

Som sagt, lättläst, spännande och ganska våldsam dystopi med mycket tänkvärt innehåll. Jag reagerar som sagt starkt på en del av innehållet och vissa bilder i boken. Omslaget tror jag lockar läsare som jag tycker är för unga med tanke på vissa händelser och bilder.

Fienden

Titel; Fienden (2010)
Författare; Charlie Higson
Förlag; Bonnier Carlsen

FIENDEN; Charlie Higson

Det här är en riktigt läskig sak! Det är en snyggt skriven dystopi med starka kopplingar till både Flugornas herre och Hungerspelen.

Det har brutit ut en epidemi på jorden. Alla över 14 år antingen dör eller blir smittade. De som smittats blir vanställda, får hemska bölder och sår och uppträder mycket hotfullt. de blir som ett slags zombies...Och de är mycket hungriga...

Barnen som blivit kvar måste hjälpas åt för att överleva. De måste ta hand om de små, skaffa mat och se till att alla är trygga. Inte helt lätt när det finns en massa vuxna därute som bara väntar på att kasta sig över dem. En av de värsta sakerna med den här boken, för mig, var att de där hemska vuxna kallas för mammor och pappor...

Det är, som sagt, en riktigt ruskig bok, men också tänkvärd. Någonting, vi vet inte vad har orsakat katastrofen. Troligtvis så har det hela att göra med hur vi har hanterat vår jord och dess resurser. Det tog slut helt enkelt, man måste börja om från början.

Sedan handlar det också mycket om vänskap, maktförhållanden och hur bräckligt allt är. Hur lätt det är att dras med och att ansluta sig till de som verkar starkast, även om ens samvete och hjärta egentligen vet att det är fel.

Det här är första delen i en serie och den slutar med en helt otroligt spännande cliff hanger...Så det är bara att vackert vänta tills fortsättningen kommer ut. Jag kommer definitivt att läsa tvåan, även om den var lite i mesta laget för mig! Jag måste få veta vad som händer med Sam, Achilleus, Maxie och de andra...

Revolt

REVOLT; Suzanne Collins

Nu har jag läst ut Revolt av Suzanne Collins. Tredje delen i trilogin om Hungerspelen . Har ni inte läst de två första delarna så vänta med att läsa det här inlägget, så jag inte avslöjar för mycket!

Ovanligt nog så tyckte jag nog bäst om andra delen, Fatta eld. Jag kan inte riktigt förklara varför, men jag tror det kan bero på att det hände lite väl mycket i trean. Missförstå mig rätt! Jag tyckte mycket om även Revolt, men jag känner mig en smula tom nu efteråt. Som om det saknades någonting. Kanske beror det helt enkelt på att jag skulle vilja ha mer information om vad som hände med Gale på slutet. Sedan så tyckte jag att Katniss släppte den sista krigsscenen lite väl lätt. Vad hände egentligen? Vem beordrade vad etc. I och med Katniss val med pilbågen på slutet så måste hon ju ändå ha bestämt sig för vad hon tror är sant? Eller? Är det då troligt att hon skulle låta det vara? Med tanke på Gales troliga inblandning? Jag blir lite förvirrad här. I och för sig så svarar väl Gale själv på den frågan, på ett sätt, när han menar att hon aldrig kommer att kunna släppa tanken.

Revolt är våldsammare än de två tidigare delarna, som är ganska våldsamma de också. Många som man fått följa och fästa sig vid dör. Collins tar livet av ganska många av mina favoriter...Man kan inte anklaga henne för att vara sentimental.

Det är svårt, näst intill omöjligt, att förhålla sig till en del i taget. Som helhet är det en fantastiskt spännande och välskriven berättelse. Intrigerna tätnar, storyn blir mörkare, huvudpersonerna drivs av kriget att utföra handlingar de aldrig skulle göra under normala omständigheter. Men så är det ju. Krig och hemska händelser förändrar människor. Ingen som varit med om någonting våldsamt går ur händelsen som exakt samma person som tidigare.

Jag vill varmt rekommendera serien om Hungerspelen, Katniss och de andra. Och absolut inte bara till ungdomar. Det här är böcker som passar alla åldrar. Ja, inte för unga då förstås, de är bitvis riktigt otäcka.

Slutet, ja. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om slutet. Ljust på ett sätt så klart. För ljust med tanke på allt som hände, kanske? Ett tag trodde jag absolut inte att det skulle bli på det här viset. Jag trodde Peeta skulle offras, och jag är glad att så inte skedde. Så, på ett sätt slutar det som en solskenshistoria, med att de bägge får varandra på slutet. Men, till vilket pris? Hungerspelen, Fatta eld och Revolt kommer att hänga med i mina tankar ett bra tag, tror jag. Mycket att fundera över.

Fatta eld

FATTA ELD; Suzanne Collins

Nu är jag klar med Fatta eld, och jag känner ett väldigt starkt behov av att få tag på ett exemplar av Revolt fort, fort, fort! Fatta eld är, tycker jag, t o m bättre än Hungerspelen. Jag är glad att jag väntade så här länge med att läsa 2an, för då kan man ju gå direkt på 3an.

Det slutar med en riktig cliff hanger, och tankarna virvlar runt i mitt huvud. Man vill verkligen inte att det ska hända någon av personerna man lärt känna något ont. Boken är grymt spännande från första stund, och Suzanne collins har ett språk som bara flyger fram. Trots att det händer saker hela tiden, känns det inte som om det blir för mycket. Man vill bara ha mer!

Scenen med härmskrikorna inne på arenan är helt fantastisk. Så utstuderat grymt och elakt. Man lider med deltagarna.

Jag pratade med en av mina kollegor häromdagen, och vi var rörande överens om att det här är böcker man skulle vilja ha skrivit själv...

Återkommer så snart jag fått tag på Revolt...