Findig Violet Park

FINDING VIOLET PARK; Jenny Valentine

Jag läste den här boken efter det att jag läst BROKEN SOUP av samma författare. De är helt fristående så det spelar ingen roll alls i vilken ordning man läser dem i.

Mina förväntningar var ganska höga på Finding…, eftersom jag tyckte så mycket om Broken Soup, och jag blev inte alls besviken.

Här är det Lucas, mellanbrorsan i en familj bestående av mamma och tre barn, som berättar. Pappan försvann för flera år sedan och har inte hörts av. Ingen vet om han lever eller är död. Lucas vill gärna tro att pappan kommer att komma tillbaka. Han var journalist i krigshärjade områden och det kan ju faktiskt vara så att det hänt något som gjort att han t ex tappat minnet.

Eftersom Lucas var så pass ung när pappan försvann kommer han egentligen inte ihåg så mycket som han skulle vilja, om hur pappan egentligen var som person. Tankarna på pappan och det faktum att Lucas en tidig morgon på väg hemåt träffar en gammal dam på en sliten taxistation drar igång en räcka händelser som får Lucas att ändra uppfattning om vissa saker i livet.

Den gamla damen han träffar heter, eller hette för hon är död när de båda möts, Violet Park. Lucas får syn på en urna inne på taxistationen den där morgonen, och synen drabbar honom på något vis. Han vet inte riktigt varför, men han vill få bort den gamla damen från den trånga, stökiga lokalen, där taxichaufförerna använder ett alldeles för grovt språk för en så pass gammal dams öron.

En av de saker jag tycker mest om i Jenny Valentines böcker är den värme och omtanke som skildras, människor och framförallt syskon, emellan. Det är något nästan rörande över hur Lucas hanterar sin lillebror. Eller hur Rowan i BROKEN SOUP tar hand om Stroma. Man tar hand om varandra, tar ett ansvar för varandra. Inte nödvändigtvis för att man måste utan för att man vill.

Jag ser mycket fram emot att läsa mer av Jenny Valentine.