Edit bor tillsammans med sin mormor och morfar. Mamman bor ensam i ett litet torp utanför samhället. Hon är konstnär, och hennes tavlor har oftast mörka lite mystiska motiv. På många av dem kan man ana en hotfull skugga som lurar i utkanten. Ibland mår Edits mamma så dåligt att hon måste läggas in och få hjälp under en period.
Edit är van vid att det är så här, men det innebär inte att hon tycker det är OK, eller att hon mår bra. Tvärtom känner hon ett starkt utanförskap, blir utsatt i skolan och har inte många vänner. Hon söker ständigt efter sin identitet, och det enda stället förutom hemma hos mormor och morfar, där hon känner sig riktigt lugn är i stallet. När hon är tillsammans med favorithästen Lulu mår hon bra. Det är som om de båda kan kommunicera ordlöst med varandra.
Edit får syn på en artikel om ett ridläger som hon väldigt gärna vill åka på. Mamman sätter sig bestämt emot, men eftersom hon inte har några egentliga argument blir det till slut att Edit åker i alla fall. Väl där möts hon och de andra deltagarna av ett väldigt udda syskonpar, med väldigt udda idéer. Till exempel så får ungdomarna endast rida på natten. De får också sy sina egna kåpor.
Berättelsen påminner mig lite om Maria Gripes Skuggserie, med sin mystiska borg med gammaldags klingande namn och det där övernaturliga, som man inte riktigt kan sätta fingret på.
Det här är en berättelse om vampyrer, mörker, förtvivlan och utanförskap. Men också om det ljusa. Om tryggheten som trots allt finns i Edits närhet och om styrkan i att vara flera stycken tillsammans när det goda ska ta upp kampen mot det onda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar