I den här boken träffar vi Siri, och hennes klasskompisar Leo,Linn och Nizar. De bor i samma trappuppgång men är i början av boken egentligen inte kompisar. Även om de går i samma klass är de inte alls intresserade av att lära känna varandra.
Leo anses vara stökig, han är högljudd och har svårt att sitta still, hamnar ofta i bråk. Siri tycker att Linn inte alls är hennes stil, Linn klär sig i rosa och vill verka äldre än vad hon är.
Nu hamnar de alla tre i samma sits när fritidsklubben stänger igen och de inte har någonstans att ta vägen efter skolan. Det är flera timmar varje eftermiddag innan någon av Siris föräldrar kommer hem, och Siri trivs inte alls med detta. Hon vill inte var ensam, Hon vill inte komma hem till en tom, stor och tyst lägenhet. Som hon själv uttrycker det när hon får reda på att Leos föräldrars hundar är hos sin dagmatte tills föräldrarna slutar jobbet, medan Leo är hemma ensam; ”Det är orättvist! Utbrast jag. Jag vill också ha en sån!”
Siri tycker också att det verkar vara något underligt med föräldrarna. De reser båda mycket i tjänsten, men nu är de nästan aldrig hemma samtidigt. Ännu konstigare blir det när Siri ser sin mamma på stan. När mamman egentligen ska vara i Japan på affärsresa.
Det är många vuxna som sviker i den här boken, även om man som läsare förstår att allt inte så svart eller vitt som det verkar för Siri och hennes kompisar i boken, när exempelvis fröken ger sig på och hackar på Leo hela tiden, även när det inte är hans fel. Eller rektorn som inte lyssnar. Eller Linns mamma som ibland glömmer bort att hon har två döttrar att ta hand om.
Kompisarna bestämmer sig för att säga ifrån, att liksom rädda Leo från den oförstående vuxenvärlden. Lite lätt först genom att hitta på saker som gör livet besvärligt för de vuxna i deras närhet. Sedan mer och mer tills de inte riktigt kan hantera situationen. Det blir som en snöbollseffekt. Till slut krävs det verkligt mod av något av barnen, att våga säga ifrån gentemot kompisarna för att få det hela att sluta. Eller att någon vuxen är lite ihärdig och lyssnar och går till botten med vad som egentligen har hänt.
Jag reagerar vid flera tillfällen i boken på att språket känns lite för svårt, lite för vuxet för dem boken är tänkt för. Uttryck som exempelvis ”Med största sannolikhet hade vi blivit avslöjade”, ”Som två ståndaktiga tennsoldater stod vi framför henne, allvarliga och stolta” eller ”Det irriterade mig. Fanns det en outtalad regel om att barn bara får existera i grupp på hamburgeställen?” känns lite ansträngt och krystat när personen som berättar är 11 år.
Samtidigt kan jag tycka att det är bra, för jag tror inte det bara är 10 eller 11 åringar som kommer att läsa den här boken, utan 12 och kanske 13 åringar. Det är alltid svårt att få barn/ungdomar att läsa böcker där huvudpersonerna är yngre än de själva. Helst ska de vara ganska många år äldre, vilket kan vara lite problematiskt.
En sak till som jag reagerade på var titeln. Nyckelbarnen. Jag frågade sjuorna på skolan där jag arbetar, och inte en enda av dem hade en aning om vad det betyder. Känns som ett lite föråldrat uttryck. Sedan kan ju titeln även syfta på en händelse i boken som har med nycklar att göra, men det känns lite långsökt att de unga läsarna ska tänka så.
Förutom att det, som i ganska många barn/ungdomsböcker, finns en hel hop med dumma vuxna och knappt en enda vettig, så tycker jag mycket om själva historien. Vardaglig men ändå spännande, och jag känner verkligen med Siri när hon tycker att det börjar gå för långt, men ändå inte har kraft eller förmåga att få ett slut på det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar