HÄR LIGGER JAG OCH BLÖDER; Jenny Jägerfeld
Under en skulpturlektion (hon har fått dispens och ska istället för att göra en skulptur fixa till en hylla) råkar Maja såga av sig toppen på sin ena tumme. Läraren får naturligtvis panik, Maja själv svimmar och det blir blodigt och kaotiskt. Väl på sjukhuset när Maja är omplåstrad och sitter och väntar på sin pappa, som för övrigt utbrister ”Vad har du på dig” det första han gör, så tar pappan när han anländer läraren åt sidan och undrar oroligt; Du tror väl inte hon gjorde det med flit?
Det gjorde hon nu inte, men det tar ett tag att övertyga pappan om detta. De ringer naturligtvis också till Majas mamma för att meddela vad som hänt, men hon hör aldrig av sig tillbaka. Mamman bor i Norrköping och Maja brukar tillbringa varannan helg där tillsammans med sin mamma. Annars bor hon i Stockholm med pappan.
När helgen kommer, utan att de har hört ett ord ifrån mamman, så packar Maja sin väska och sätter sig på tåget. Väl framme tycker hon det är märkligt att mamman inte står där på perrongen och väntar, som hon brukar göra. Hon ringer igen, men får fortfarande inget svar. Hon tar spårvagnen hem till sin mamma, låser upp ytterdörren och går in. Det är ingen där och det ligger heller ingen lapp som mamman har skrivit för att berätta var hon är och varför hon inte hört av sig.
Maja bestämmer sig för att avvakta. Hon kontaktar inte pappan för att meddela honom om att mamman är försvunnen. Antagligen för att hon känner på sig att han skulle kritisera mamman och det vill hon inte. Majas mamma är lite speciell. Hon har ett enormt kontrollbehov, mycket fasta rutiner och hon läser konstant. Hon läser verkligen hela tiden.
Medan hon väntar på att mamman ska höra av sig sitter Maja ute på verandan, och råkar få två stora träflisor i ena foten. Det blir så illa att hon faktiskt måste få hjälp med att plocka ut dem. Hon hittar ingen pincett i badrumsskåpet, och haltar därför iväg till ena grannen.
Där visar det sig vara full fest och ingen märker när hon tar sig in i huset förrän hon är mitt ibland alla människor. Hon får hjälp av en kille som påstår att han heter Justin Case (en blinkning till Meg Rosoff?). Justin får ut stickan, men Maja blir kvar i alla fall.
Även efter det att hon är tillbaka hos pappan så dröjer det bra länge innan hon faktiskt talar om att mamman är borta. Anledningen till att hon känner att hon faktiskt måste säga något är att när hon går igenom mammans (och pappans för den delen, han får varken ha mejl eller facebook lösenord i fred…) mejl så ser hon ett som skulle ha gått i väg till Majas pappa där mamman förklarar att hon inte kan ta emot Maja just den helgen. Maja ser att mejlet inte gått iväg pga av en felaktig bokstav i namnet. Detta gör henne nervös. Hennes mamma skriver absolut inte fel i några adressfält.
Det är inte bara den avsågade tummen och mammans försvinnande som komplicerar Majas tillvaro. Pappans relation till en kvinna som Maja definitivt inte tycker passar, och hennes egen relation till ’Justin’ underlättar inte precis. Men, det är trots allt Majas relation till sin mamma som genomsyrar allt. Det är ett kaotiskt förhållande och lite pö om pö får man reda på händelser under uppväxten som gör att man som läsare förstår att allt inte står riktigt till. Vad som är så skickligt är att vissa av dessa händelser är sådant som Maja plötsligt kommer att tänka på, saker som hon har haft djupt inom sig och inte tillåtit sig själv att tänka på under många år. Så som läsare får man reda på dem samtidigt som de för första gången på länge dyker upp i Majas huvud.
Jag tycker mycket om Maja, och för den delen flera andra personer i den här boken också. Lite likheter med Bella i Twilight, i form av de bådas benägenhet att slå sig och råka ut för olyckor, kan anas! Man både skrattar och gråter. Några riktigt bra onliners finns med och språket är fräscht med vassa formuleringar. Som läsare dras man med i denna otroligt angelägna berättelse från första stund. Och det som man alltid oroar sig för när det gäller ungdomsböcker, att språket ska kännas tillrättalagt och konstruerat, den tanken kommer inte ens i närheten av mitt huvud under läsningen av Här ligger jag och blöder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar