Författare; Agnes Hellström
Förlag; Forum
I Ränderna går aldrig ur träffar vi Elin som ska börja på Sigtuna internatskola. Man kan säga att det är något av en familjetradition. Elins mamma gick där hon också, i kungens klass. Trots detta så har mamman aldrig propsat på att Elin ska följa i hennes fotspår. Tvärtom, så verkar det som om hon vill hålla Elin borta från sin sida av släkten och dess traditioner och vanor och kanske framförallt ifrån deras sätt att tänka och behandla människor de inte riktigt anser spelar i samma liga som de själva, så mycket det bara går. Vilket så klart bidrar till raka motsatsen.
Elin vill väldigt gärna hälsa på hos mormor i fina villan utanför Stockholm, och vill väldigt gärna känna att hon tillhör det övre skiktet i samhället. Hon känner sig utanför då hennes mamma inte umgås med övriga släkten. Utanför, osäker och lite mindre värd. Osäker och splittrad eftersom hon inte riktigt känner sig hemma någonstans. Inte i de finare salongerna eftersom hon inte fått den uppfostran som krävs för att veta hur man ska bete sig i sådana sammanhang, men inte heller i lilla samhället Gimo där hon är uppväxt. Hon har hela tiden haft, om inte ena benet så i alla fall en fot, i mammans familjs överklassmiljöer.
Elins pappa dog tidigt så det har länge bara varit Elin och mamman. Efter lite övertalning från Elins mormor, som absolut är för att Elin ska börja på Sigtuna, ger mamman med sig. Till en början är allt frid och fröjd. Elin känner att hon har hittat hem. Hon trivs med reglerna och tycker skolans traditioner är helt OK, till och med lite gulliga.
Men, efter ett tag börjar hon känna sig kluven till hierarkin på skolan. Det är allt annat än rättvist och hets efter pengar, bra betyg och att umgås i rätt kretsar är det enda som egentligen räknas. Elins uppväxt med mammans avståndstagande från sin familj har satt sina spår och Elin ifrågasätter mer än vad som anses OK.
På ett sätt är det lätt att förstå Elins fascination inför livet på Sigtuna. Internatskolemiljöer har ett lätt romantiskt skimmer över sig. Åtminstone på lite avstånd. Antagligen inte fullt så starkt om man måste uppleva det på nära håll.
Jag reagerar lite på att Elins protester blir lite tama. Först protesterar hon lite lagom mycket mot mamman som inte vill ha henne på Sigtuna. Hon reagerar negativt på det samhälle där hon växte upp. Ser inskränktheten och vill bort. Sedan protesterar hon lite lagom mot Sigtuna och allt vad den världen står för. Det känns, tycker jag, inte helt övertygande åt något håll. Det kanske helt enkelt är så att jag inte lyckades komma Elin inpå livet. Jag tycker inte jag lärde känna henne tillräckligt. Som om hon befann sig lite i en bubbla. En bubbla som kanske hade behövt spricka för att det skulle kännas mer angeläget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar