Flickan under jorden

Titel; Flickan under jorden
Författare; Elly Griffiths
Förlag; Minotaur

Jag blev, som jag misstänkte redan tidigare, inte besviken då jag på allvar började läsa Elly Griffiths Flickan under jorden! Direkt då jag var klar med första delen om arkeologen Ruth Galloway,  reserverade jag tvåan, som jag ska plocka med mig från bibblan på väg hem i eftermiddag.

Det var så mycket som var bra. Bland annat fattade jag genast tycke för både vår hjältinna Ruth Galloway med hennes små och mycket mänskligt charmiga skavanker och kriminalkommisarie Harry Nelson. Även de andra personerna är väl sammansatta och det känns som om man kommer flera av dem lite grand inpå livet då man läser.

Sedan dessa fantastiska beskrivningar av naturen i Norfolk! Dessa märkliga marskland. Gränslandet mellan land och vatten, och mycket förrädiska att kliva omkring i om man inte vet exakt var man ska sätta fötterna och har grym koll på tidvattnet. Man får också en stark känsla av att Griffiths kan sin historia och arkeologi, alla detaljer känns trovärdiga.

Lite av handlingen då;
Nelson tar i början av boken kontakt med Ruth Galloway för att få hjälp med att identifiera ett lik som påträffats i utkanten av våtmarkerna utanför staden King's Lynn i Norfolk. Nelson hoppas i det tysta att det ska var liket av en liten flicka som försvann för nästan tio år sedan. Han hade hand om fallet och flickan återfanns aldrig.

Nu visar det sig att det påträffade skelettet är över 2000 år gammalt och har ingenting alls att göra med flickan Lucys försvinnande. Det gamla ouppklarade fallet tär på Nelson, och förvärras då ytterligare en liten flicka, Scarlet  fyra år, också försvinner utan några som helst spår.

I och med fyndet av det 2000 år gamla skelettet kommer Ruth åter i kontakt med gamla arkeologvänner med vilka hon gjorde en utgrävning i marsklandet där skelettet påträffades, vid tiden då Lucy försvann. Intrigen tätnar då en del av dessa gamla bekanta uppför sig underligt, eller rent av misstänkt. Ruth hamnar emellan lojaliteter, vilket aldrig är särkilt trevligt.

Som alltid då jag läser en deckare jag tycker mycket om, så blev jag lite orolig någonstans i mitten, över att storyn inte skulle hålla hela vägen, att slutet skulle bli en stor besvikelse. Men, jag hade inte behövt oroa mig ett dugg! Slutet var, liksom hela boken från pärm till pärm, en ren njutning att läsa. Jag kan knappt bärga mig tills i kväll då jag kan gå och lägga mig och börja på tvåan...