Några små tips...

På Bibliotekskatten, där jag skriver nu, kommer det ganska ofta tips på ungdomsböcker. Sedan skriver några av oss barn- och ungdomsbibliotekarier i Härryda kommun boktips för unga på Facebooksidan Måste läsas! Gå gärna in och gilla oss där!

Lite snålt med inlägg...

Vissa kanske har lagt märke till att inläggen inte kommer så tätt som de brukar på den här bloggen längre? Anledningen till det är att jag ska sluta som skolbibliotekarie på Båtsmansskolan och i och med det så  har det varit lite annat att stå i. 

Jag ska fortsätta som bibliotekarie inom kommunen, på huvudbiblioteket i Mölnlycke och det ska så klart komma en ny skolbibliotekarie till Båtsman.

Hur det blir med den här bloggen har jag inte riktigt bestämt ännu. Jag kommer fortsätta skriva lite inlägg om barn och ungdomsböcker ett tag till i alla fall, och sedan så kommer min efterträdare säkert att fortsätta bloggen på något sätt. Vi ska bara klura ut hur...

Lite dumt blir det ju i och med att bloggens namn är Annettes bokblogg. Jag återkommer så snart vi vet hur vi ska göra, men här kom i alla fall en förklaring till varför det varit lite tunt med inlägg på sistone! Fram tills dess så skriver jag inlägg, så ofta jag hinner, även om dessa i fortsättningen inte kommer att vara så Båtsmansrelaterade...

Frost

Titel; Feber
Författare; Maggie Stiefvater
Förlag B Wahlström

Feber är den, av många, hett efterlängtade uppföljaren till Frost. Försöket att få Sam att behålla sin människoskepnad har lyckats, och Grace borde vara överlycklig. Naturligtvis så är hon glad för detta, men samtidigt är det annat i tillvaron som stör. Hon har, för kanske första gången i sitt sjuttonåriga liv, hamnat på kollisionskurs med sina föräldrar, och det verkar inte som om de hittar en väg att kommunicera med varandra. Det är bara bom stopp.

Konflikten handlar om Sam, som föräldrarna anser har dåligt inflytande över Grace, de vill inte att de ses så ofta som de gör. Och då är de inte ens medvetna om att Sam faktiskt tillbringar i stort sett alla nätter i Grace rum. De har helt enkelt bestämt sig för att inte tycka om Sam. Från att ha varit mer eller mindre ointresserade av hur Grace tillbringar sin tid så ska de plötsligt ha koll på allt hon gör och med vem hon gör det. Tidigare har det ju snarast varit så att föräldrarna varit frånvarande och att Grace fått tillbringa många kvällar hemma i huset helt ensam.

Sedan är Grace själv inte frisk. Hon drabbas av hög feber, illamående och näsblod. Både hon, Sam och kompisen Isabel, är nog på det klara med att det har någonting med vargarna att göra, men Sam och Grace vill nog inte riktigt erkänna det ens för sig själva.

Sam är oerhört lättad över att han får behålla sin mänskliga form. Detta är vad han drömt om, att få vara med Grace och att kunna utveckla sin sång och sitt låtskrivande, att leva ett lugnt och normalt liv. Komma tillrätta med sina hemska barndomsminnen och se till att göra vad han kan för flocken.. Allt borde vara bra. Samtidigt känner han ett enormt ansvar nu när Beck har antagit en permanent vargskepnad. Sam är också förbryllad över varför Beck har valt att förvandla några av de nya flockmedlemmarna. Han kan inte förstå anledningen till att sångaren i bandet Narkotika ska tillhöra vargfamiljen. Han hoppas att Beck har haft någon särskild anledning till sitt beslut och han hoppas att Beck tagit rätt beslut. I slutet av boken anar man att Beck faktiskt hade en plan med att förvandla Cole, det var inte helt solklart men jag tror att vi får en förklaring i trean när (hoppas det blir hyfsat snart!!!) den kommer.

Jag tycker absolut att tvåan höll måttet. Jag var lite rädd för att det skulle kännas som en upprepning och att handlingen inte skulle föras tillräckligt framåt, samt att karaktärerna inte skulle hålla måttet. Men, som sagt, jag tycker den håller och efter den fruktansvärda cliffhangern på slutet så ser jag mycket fram emot trean!

Framförallt så gillar jag den där lågmälda torra humorn som kommer fram då och då, som när Sam efter att ha frusit sig halvt fördärvad ute i sin bil i väntan på att kunna smyga in i Grace’s rum säger någonting i stil med att ”Vi borde kanske fundera över att byta livsstil. En annan bra sak i tvåan är att karaktärerna djupnar något. Man lär känna Sam och Grace bättre, och likadant är det med Isabel, som tar ganska stor plats i boken.

Jag kommer ihåg att jag var väldigt tveksam innan jag läste Frost. Efter Twilight-böckerna och andra vampyrböcker tänkte jag; Herregud varulvar, nej det orkar jag inte med….Men det gjorde jag och jag tyckte om den, tyckte den kändes fräsch och inte alls som något som skrivits i kölvattnet av succén med Twilight. Jag fick samma känsla nu. Det här känns fräscht och lite annorlunda. En annan fördel, om man nu ska jämföra med twilight, är att böckerna inte alls är lika tjocka, Man får inte någon känsla av att det är med en massa ovidkommande information enbart som utfyllnad.

Nu ska jag ta och ta reda på om trean kommit ut på engelska och om det finns någon information om när den kommer på svenska!

Tillägg; Den ska tydligen komma i juli 2011 på engelska...Då blir det nog att läsa trean på engelska, för jag tror inte jag har lust att vänta längre än så.

Inläggget är även publicerat på Bibliotekskatten

Hemligheter, hemligheter och ännu fler hemligheter

Titel; Rebeccas hemligheter
Författare; Sally Beauman
Förlag; Månpocket

Obs! Spoilervarning lite varstans i detta inlägg!

Jag var verkligen fruktansvärt nyfiken, och ville verkligen att boken skulle vara bra. Jag hade hoppats på någon riktigt klurig, men ändå i sammanhanget helt logisk sorts "förklaring", till dels vad som hände den där sista kvällen i Rebeccas liv och dels till vem Rebecca egentligen var.

Nu fick man ju till viss del reda vem hon var, var hon kom ifrån, vem hennes mamma var och kanske (?) vem pappan var. Men ändå så känns det som om väldigt många frågetecken finns kvar. Eller rättare sagt; förklaringarna gjorde, i alla fall för mig, att det finns fler frågetecken nu än tidigare...Inte helt tillfredsställande. Alla motsägelsefulla uppgifter! Rebeccas dagbok säger en sak, som sedan efter vidare efterforskningar visar sig vara fel...

Boken börjar så lovande. F d fredsdomare Arhur Juylan får ett paket skickat till sig. Ett paket som innehåller en liten svart dagbok med de handskrivna orden "berättelsen om Rebecca" på framsidan. Där finns två bilder inklistrade i boken, en bild av ett barn som ser ut att vara utklätt, kanske i maskeraddräkt, och ett gammalt vykort föreställande Manderley. För övrigt är boken helt tom.

Juylan blir upprörd över paketet och bestämmer sig för att sammanställa de anteckningar han i alla år har sparat gällande Rebeccas död och Manderley. Han har, efter vad man förstår, alltid haft en gnagande känsla av oro när det gäller vad Rebecca egentligen råkade ut för. Att han var Max de Winters vän tillika fredsdomaren som tillkallades för att medla kvällen då de Winter anklagades för mordet på Rebecca av Rebeccas kusin, har inte gjort saken lättare. Även om så gott som alla inblandade var hyfsat överens om att det faktiskt var självmord det handlade om, eftersom Rebecca samma dag hon dog fått reda på att hon var obotligt sjuk, så har Juylan hela tiden känt sig övertygad om att Max de Winter dolde någonting för honom. Ännu säkrare på detta blev han vid jordfästningen av Rebecca, i familjens gravkammare, vid Manderleys kyrka.

Denna inledning plus att Beauman tidigt introducerar en man (som man märker "har ett förflutet"!) som heter Terence Grey, som även han är mycket intresserad av Manderleys historia. Efter bara ett kort tag, dock, förstår man att det han egentligen vill veta mer om är enbart Rebecca och hennes historia.

Ellie, Juylans dotter som har blivit kvar hemma för att vårda pappan, verkar också så lovande. Skärpt och iakttagande, man förstår att hon vet mer än vad som framkommer i dialogen.

Ja, jag tycker verkligen om boken i början och en bra bit in i handlingen. Sedan blir det lite för mycket av allt. Det är inte bara Rebecca som bär på hemligheter. I stort sett alla inblandade har åtminstone en stor sak att dölja. Det blir för många spår, för många svar vilka i sin tur leder till ännu fler frågor. Så där håller det på. Nej, berättelsen hade mått bra av att bantas ned något och att helt ta bort vissa bitar. Samtidigt så förstår jag Sally Beauman! Det finns så mycket att nysta i, ett så rikt persongalleri att ösa ur. Svårt att hejda sig då.

En del som jag tycker kändes helt onödig är den där Mrs Danvers uppenbarar sig, i London. Var kom det ifrån? Det kändes mest som om att man var tvungen att stoppa in henne någonstans i boken för att det skulle vara märkligt om hon inte var med?

Hur som helst så kommer jag alltid att grubbla över; Hade Rebecca någonting med sin fars död att göra? Varför ljög hon annars om den i sin dagbok? Höll Terence Grey's tant May honom undan från Rebecca (förutom vid det där enda tillfället i kyrkan) med flit, för att hon inte litade på henne? Blev Rebecca "styvsysterligt" behandlad av sin moster och sina kusiner under den där tiden då hon var inneboende hos dem? Eller är det en omskrivning? Blev hon väl omhändertagen, men uppfattade det själv annorlunda? Eller ljuger hon medvetet i dagboken? etc etc.

Ja, det finns en hel del att funderar över. Jag får raskt slänga mig över någonting annat som gör att jag kan lägga mysteriet med Manderley åt sidan.

Sedan tycker jag inte alls om hur Mrs de Winter II beskrivs i Rebeccas hemligheter! Hon har blivit en bitter person (vilket kanske inte är så konstigt i och för sig, efter allt hon har råkat ut för), som på många sätt har skrivit om sin egen och Max de Winters historia. Nej, jag hade hoppats (som jag skrivit i ett tidigare inlägg) att hon skulle ha gift om sig och fått ett gäng barn att ta hand om! Men, det är klart, kanske efter den här sista trippen 'down memory lane', så kanske hon åker tillbaka till Kanada och lever lycklig i alla sina dagar!

Inlägget är även publicerat på Bibliotekskatten

Skuggserien

Titel; Skuggan över stenbänken
Författare; Maria Gripe
Förlag; Bonnier Carlsen

Om man läser lite olika bokbloggar, så har man kanske noterat att det är många som slagit till på boxen med uppväxtklassiker. Det har inte jag gjort, men när jag såg att Maria Gripes Agnes Cecilia fanns med där, så fick jag ett närmast akut behov av att läsa om Gripes Skuggserie, som börjar med Skuggan över stenbänken. Jag vet inte hur många gånger jag läst den boken! Jag minns att det tog ett tag innan jag förstod att det fanns fler delar, och hjälp vad glad jag blev då.

I den här första delen av Skuggserien så träffar vi Berta, som är berrättaren och hennes familj, som består av Mamma, eller 'Frun', pappa Carl-Vilhelm, Lillebror Roland och lillasyster Nadja. I hushållet finns också hushållerskan Svea. Eftersom deras jungfru precis har slutat har farmodern hjälpt till och hittat en ny flicka åt dem, som precis ska börja. När Carolin kommer, ställs tillvaron lite på ända för hela familjen. Berta känner sig både glad och förväntansfull, men också orolig. Hon känner på sig att det kommer att hända saker. Carolin liknar inte någon annan hon eller någon annan i familjen någonsin har träffat. Hon ifrågasätter och säger ofta rakt ut vad hon tycker och tänker, vilket inte var helt vanligt av en jungfru år 1911...

Pappan håller på med ett arbete om den store Emanuel Swedenborg, och är inte speciellt närvarande, även om Berta har ett bra förhållande med sin pappa. Mamman är osäker och håller hårt på etiketten. Den som verkligen styr hushållet är Svea. Det viktigaste är att Svea trivs! Om Svea inte trivs så märks det tydligt och stämningen i huset försämras till på gränsen till outhärdligt. Och det vill man ju inte! Så alla ser till att Svea trivs.

Det är också så att det är Svea som bestämmer om de nya husorna ska få stanna i huset. Blir det så att de gör något som inte faller Svea i smaken så byts de inom kort ut mot någon annan. Många är de husor som kommit och gått innan Carolin anlände.

Berta är 14 år i den här första boken. Hon är smart och hon funderar mycket. Innan Carolin kommer så är det nog mycket i samhället som hon tycker är fel, men i och med att det inte är ok för en tjej att säga vad hon tycker så tiger hon. När hon lär känna Carolin så öppnar sig Bertas ögon på ett sätt som nog inte hade varit möjligt utan någons hjälp. Hon lär sig om feminismen, orättvisor ute i världen och också i sin egen omedelbara närhet. På så vis så är det här en utvecklingsroman för Berta. Men dessa böcker är så mycket mer! Det är mycket vänskap, magiska inslag, kärlek och mycket, mycket mer.

I berättelsen är det ett, eller egentligen två, fotografier som spelar en viktig roll. Genom dessa fotografier kommer Berta så småningom något närmare Carolins hemlighet, och båda två frågar sig i slutet av boken; hur ska det bli nu, hur ska de förhålla sig till dels varandra och dels sin omgivning?

Ja, det blir nog en omläsning av hela serien framöver känner jag. I alla fall första och andra delen. Och! Jag tänker skylta med dem på jobbet och försöka få någon elev ett låna...Alltid en utmaning när det handlar om lite äldre böcker!

Inlägget är även publicerat på Bibliotekskatten

Jag skulle så gärna vilja veta vad som hände

Titel; Fråga Alice
Författare; Anonym

Förlag; Tiden
Jag har tänkt läsa den här boken så många gånger, men det har inte blivit av förrän nu. Det var egentligen så att jag när jag letade efter ungdomsböcker där det förekommer ett drogmissbruk, för ett projekt med sjuorna, som jag kom att tänka på Fråga Alice.

Den är skriven i dagboksform och vi får lära känna Alice och hennes familj, vänner, ovänner, etc enbart via Alice egna dagboksanteckningar. Det är en stark berättelse, och min enda invändning egentligen är väl att den kan kännas lite gammal för dagens trettonåringar att läsa. Den har ju några år på nacken. Jag tror att första svenska upplagan kom ut 1979 och originalet på engelska 1971. Samtidigt tror jag igenkänningsfaktorn kan vara hög ändå. De typiska tankarna som kommer under tonåren, all oro, alla känslor, de är i mångt och mycket det samma nu som då.

En sak som slog mig när jag läste var att det går så ruskigt fort för Alice att bli helt fast i ett drogberoende. Man får en känsla av att det nästan går från ena dagen till den den andra. Detta kan nog göra att en del läsare har svårt att tro på berättelsen, man kan få en känsla av att det är lite konstruerat, vilket jag inte läst någonting om att det skulle vara.

Under läsningen så märkte jag att jag fick upp en bild av en annan bok i tankarna hela tiden, och efter ett tag kom jag på att det var Till minnet av Mari som spökade för mig. Den kom ut 1981, så jag var i 15 årsåldern någonstans när jag läste den och jag kommer ihåg att den drabbade mig totalt. Det är Maris dagboksanteckningar som samlats, blandat med återgivna samtal med mamman Mariann, samt Marianns egna dagboksanteckningar för tiden precis efter Maris självmord.

Jag tror att likheten mellan dessa båda böcker är att man får en känsla av att tjejerna, fast att de är så unga, är så kloka. De resonerar och spekulerar om allt mellan himmel och jord och verkar så väldigt mogna, mitt i all ångest och oro.

Obs! Spoilervarning!

I och med att författaren till Fråga Alice hittas död bara några veckor efter det att hon skrev den sista dagboksanteckningen så känns det så oavslutat på något vis. Det framgår inte om man  i efterhand fått reda på om det var en avsiktlig överdos, eller ens om hon tagit några droger alls eller om det faktiskt var någonting annat. Något inte organ kanske sa stopp helt enkelt efter allt kroppen blivit utsatt för? Som läsare så tror man ju strax före slutet av boken att det kommer att ordna upp sig till slut. Familjen har stöttat hela vägen och gör det fortfarande, vistelsen på beandlingshemmet är över, skolan väntar och det finns också en eventuell pojkvän med i bilden. Så, man undrar, vad gick snett? Sorgligt är det, och en mycket läsvärd bok. Hoppas att några av sjuorna nappar på den.

Detta inlägg har även publicerats på Bibliotekskatten

Farsta fritt fall

Titel; Farsta fritt fall
Författare; Ulrika Lidbo

Förlag; Alfabeta
Efter pappans, som är polis, hjärtinfarkt flyttar Henrika och hennes familj från Lund till Farsta. Pappan som inte kan arbeta på samma sätt som tidigare blir erbjuden en skrivbordstjänst i Farsta som han tackar ja till . Hellre än att gå i förtidspension, som han absolut inte kan tänka sig.

Mamman reser mycket i jobbet och är sällan hemma. När hon kommer hem har hon fina presenter med sig till Henrika. Fina presenter men ingen tid över för att lägga märke till att Henrika inte fixar det här med flytten särskilt bra. Dels tar hon ett alltför stort ansvar för pappan eftersom mamman sällan är hemma, dels kommer hon inte in i nya klassen över huvud taget. Allt är så annorlunda mot hur det var i Lund. Hon vet inte hur hon ska bete sig, vad hon ska säga eller vad hon ska ha på sig för kläder. Allt blir bara helt fel.

I ett programöverskridande projekt blir Henrika och Mira hopsatta att arbeta i en grupp. Det går inget vidare. De är varandras motsatser. Mira bor med en alkoholiserad, tablettmissbrukande mamma i en liten lägenhet vid Farsta centrum. Hon hänger med andra i samma utsatta situation och har nog provat det mesta när det gäller droger. Vad som gör dem lite lika ändå är att de båda tar stort ansvar för en förälder, fast med helt olika förutsättningar. De vet egentligen ingenting alls om varandra, varje möte slutar mer eller mindre i katastrof. Mira vräker ur sig någonting dumt som hon sedan ångrar och Henrika bara sluter sig och säger ingenting alls.

Det känns ändå som om det är Mira som till slut blir drivande i det att de faktiskt till viss del hittar fram till varandra. Mira som bestämt sig för att faktiskt gå till skolan, att lägga av med sprit och droger. Att faktiskt försöka ordna upp sin tillvaro så gott det går. När sedan mamman beslutar sig för att göra ett försök hon också så anar man en ljusning.

Henrika genomgår också en förändring. Hon sätter på något vis stopp för att alltid vara artig och trevlig, att acceptera pappans sätt gentemot henne. Det här med att han fortfarande behandlar henne på samma sätt, pratar med henne på samma vis, som han gjorde för fem år sedan.

Jag tyckte väldigt mycket om den här boken. Jag gillade Ulrika Lidbo's debut; Decembergatans hungriga andar också, men den här är, tycker jag, bättre. Ulrika Lidbo skriver med ett språk som känns äkta. Det låter inte ett dugg konstruerat, något som är viktigt i all ungdomslitteratur. Det finns också ansvarstagande vuxna, vuxna som faktiskt bryr sig. De kanske inte syns så värst tydligt, men de finns där i alla fall. Detta är annars något man ofta saknar i barn- och ungdsböcker. Vettiga vuxna. De flesta vuxna verkar vara helt egotrippade och totalt ansvarslösa och inte märka någonitng av vad som händer med barnen eller ungdomarna i deras närhet. Man kan bli lite trött på dumma vuxna. Nu är väl detta fenomen i och för sig mest synligt i barnböcker och inte lika tydligt inom ungdomslitteraturen.

Jag gillar verkligen de här båda tjejerna som är så starka båda två, fast på olika sätt. Jag vill veta hur det går för dem. Jag vill ha en fortsättning! Jag vill veta om Henrika kan stå emot, om hon orkar att göra det hon innerst inne vet är rätt. Om hon orkar att inte välja det enkla, bara för att hon är så trött på att vara oskulden, tönten och trött på att inte vara en av de andra. Jag hoppas hon orkar vänta på de där andra kompisarna som säkert kommer att dyka upp om hon har lite tålamod. De där kompisarna som hon kan känna sig hemma med, där hon inte behöver känna sig så fel hela tiden.

Och hur ska det gå för Mira? Mira som envetet bestämt sig för att bryta med det gamla, som till slut har förstått att hon faktiskt ser dåligt, tagit mod till sig och och gått till optikern och fått glasögon. Ingen vuxen har över huvud taget brytt sig så pass mycket att de har förstått att hon har dålig syn. Ja,det skulle vara fint med en fortsättning!

Detta inlägg är även publicerat på Bibliotekskatten