DE DÖDA SPRÅKENS SJÖ; Carol Goodman
Om man tycker om att läsa ”akademisk litteratur”, romaner med exempelvis internatskolemiljöer, med Donna Tartts DEN HEMLIGA HISTORIEN som norm, så ska man läsa DE DÖDA SPRÅKENS SJÖ!
Jane Hudson återkommer till sin gamla skola för att undervisa i latin. Under hennes sista tid på skolan skedde en tragedi. Tre ungdomar dog under oklara omständigheter Jane har i alla år levt med vetskapen att hon är den enda person som vet vad som egentligen hände. Men är hon verkligen det? Och vet hon allt som stod bakom de tre tragiska dödsfallen? Till Janes fasa börjar historien upprepa sig då hon återkommer till skolan. Unga kvinnor drabbas av depression och självmordstankar. Delar av Janes egen gamla dagbok dyker upp.
Jag tyckte absolut om den här boken; Internatskola, akademiskt utbildad ”duktig flicka” som återkommer till sin hemort, något dolt ur det förflutna som är på väg att avslöjas…absolut en bok för mig!
Sedan gillar jag när huvudpersonen är den som befinner sig utanför ett specifikt sammanhang där han eller hon inget hellre vill än att ingå i. I det här fallet blir Jane, som barn, vän med ett syskonpar som står (ohälsosamt?) väldigt nära varandra. Eller som när ett ensambarn blir bästa vän med ett tvillingpar, eller kompis med någon som har en stor stökig och för dem väldigt exotisk familj. Det handlar om att författaren ska kunna förmedla en precis känsla av någonting som man egentligen inte kan precisera! Luddigt? Hmm, ja ganska! Vad jag försöker förklara är känslan av när man vill tillhöra en viss grupp människor eller ingå i någon speciell miljö utan att man egentligen vet varför. Man fascineras av någonting det är svårt att sätta ord på. Och det behöver definitivt inte handla om pengar, som i exklusivt dyra miljöer. Det är någonting helt annat, som att plötsligt få en känsla av att ha hittat helt rätt i tillvaron.
Hela det senaste stycket blev egentligen en parentes i sammanhanget Jag menar inte att Goodman lyckas hela vägen med att förmedla den speciella känslan jag är ute efter, men hon är där och skrapar, och det är inte illa det!
Det här var den första Carol Goodman romanen jag läste, och blev förvånad när det inte finns fler översatta. Det får bli på engelska i fortsättningen, för fler böcker av Goodman blir det definitivt för min del.
